En bild

Så gulliggulli man kunde vara då. Brorsan hängde som vanligt över mamma. Fnittrade och puffade på henne. Och mamma njöt, det var ju klart. Bäste sonen. Han som aldrig gjorde ofog. Tillåt mig småle. Jag sneglade på pappa. Han såg på mamma och ändå inte och inte ens med en blinkning visade han vad han egentligen kände. Jag hade förstått att allt inte var som det skulle mellan de. Gap och skrik på nätterna. Tårfyllda ögon och luften full av spända osynliga trådar. De morgnarna ville jag bara krypa tillbaka i sängen och gömma mig under täcket, glömma att det var dag. Men nu var det helg minsann, ut med bilen bara och så låtsas vi alla att allt är som vanligt. 

  - Snälla Lukas, häng inte över mig!!  mammas lena röst hade ett stråk av irritation i sig och jag log för mig själv. Se där, det var alltså inte bara sött med brorsan. 

   - Lukas kom och sätt dig hos mig och Martina, sa pappa trött, låt mamma få plocka upp i lugn och ro. 

    - Nää, jag vill vara hos mamma!!  Lukas räckte ut tungan åt honom och klängde ännu värre.  Mamma visst kan jag vara här med dig? Visst? Jag hjälper dig jag. Visst?! 

   Mammas öron rodnade och jag väntade bara på utbrottet. Hennes öron avslöjade henne varje gång. Så mycket hade jag lärt mig och jag visste att hålla mig undan då det bröt ut. Pappa såg det också. 

  - Lukas!! Det var väl själva den, kom hit! kan du inte komma sätta dig och vara snäll som Martina?

    Jojo, snäll som Martina, jag suktade på berömmet och kikade i smyg på pappa igen men han mötte inte min blick den här gången heller.  Det kändes i magen och sårat tittade jag ner på mina skor. Lukas kom farande, klämde sig ner emellan oss och pappa la armen om honom. 

   - Jag går och kikar runt en sväng, sa jag och hoppade ner från den gamla trälåren som pappa envist plockat med sig från den förra rastplatsen. 

    - Mm, mumlade mamma från bakluckan, se dig för bara. Hon såg mig inte heller. Kanske man skulle ta och försvinna. Det funkade varje gång som Lukas drog iväg. Då skulle det väl funka för mig, Elller? Om jag inte provade skulle jag aldrig få veta. Sagt och gjort. Med små steg tog jag stigen förbi bergsknallen och in bland träden. Jag kunde se de alla tre mellan stammarna. De blev mindre och mindre för varje steg.  Inte en enda  gång vände de på huvudet. 

Besvikelsen kom över mig och tårarna brände bakom ögonlocken. Nåja var det så de ville ha det så, inte mig emot. Ilsket besviken, ökade jag på steget och kom längre och längre in bland träden, omkull fallna stammar och mossa. Nonchalant vände jag mig om igen. Nu skulle de väl stå där och ropa och be mig komma tillbaka, men så lätt skulle de inte komma undan. Kylan kröp inunder hårfästet. Var var de? Det enda jag såg var träd men ingen bil, ingen mamma, pappa eller lillebror. Stigen jag gått på var också borta. 

Det här var ju inte meningen. 

    - Hallå??  Var e ni? Mamma......pappa....? Ropet studsade mot stammarna och tillbaka till mig, men inget svar.  Besvikelsen gick snart över i rädsla, kroppen skakade och nu brände inte bara tårarna, de forsade ner för mina kinder.  Paniken började krypa i skinnet och mina ben fick med ens fart och började springa, men jag visste ju inte vart jag skulle. Jag irrade runt runt, grät, sprang och ropade. Trött och med gråten som mojnat en smula sjönk jag ner på mossan i ren utmattning. Så mjuk, så skön och innan jag visste ordet av slocknade jag. 

  - Men lilla Martina!....där är du. Den varma lättade rösten trängde sig in i min drömlösa sömn. Sömndrucket gläntade jag på ögonlocken och såg det jag längtat efter. Mamma och pappa stod där med oron skriven över hela ansiktet. 

  - Martina....du e ju inte klok ju, brorsan kom rusande och kastade sig över mig. Du får aldrig komma bort så mer, skrek han och lade sina armar hårt runt min hals  och kramade så jag till slut fick bända loss honom. Mamma och pappa tog mig i varsin hand och med Lukas studsande runt oss gick vi tillbaka till bilen. 

Det var här allt startade, allt förändrades. Jag ser det nu, i livets backspegel

Ful och rusa

Kylan från den kalla asfalten trängde in genom de tunna strumpbyxorna. Kinderna bar spår av intorkade tårar, håret tovigt och på vissa ställen stora tomma fläckar. Huvudet sved, brände och i bröstet satt gråt kvar men hon vågade inte släppa fram den för då skulle De höra henne och finna ut var hon var.  Det var andra gången den här veckan. Slaget mot marken var så hårt att hon tappat andan. 

   - Men hur ful får man va?! den gnälliga rösten mot nacken och spridda elaka skratt. Och hon visste precis vem det var.  Jenny. Jenny var äldst och de andra gjorde som Jenny sa. 

     -Vi kanske måste fixa till dig lite, fortsatte den. 

 Stora tussar hade följt med deras krävande händer. Med tårar i ögonen hade hon förtvivlat försökt slita sig loss. Men hårda händer höll henne platt mot marken. 

      - Så där ja, en liten makeover, skrockade Jenny, nå vad säger ni brudar ska vi fixa fejjan lite också?! 

Nickedockorna föll in i skrattet i vanlig ordning. 

   Utan att hon såg något kunde hon förnimma en förändring i trycket mot marken då en helt annan röst bröt in. 

   - Men, va faan håller ni på med?  Släpp henne! Ilskan var direkt, horden av likatyckande släppte henne och rusade skräckslagna in i det skyddande mörkret. 

  Varsamma händer lyfte henne från marken och gav henne en frist från frågor och antaganden.  

    - Håll i mig så hjälper jag dig hem. Rösten var mjuk och snäll. Var bor du?  Omtänksamma ögon mötte hennes och rädd för fler slag slet hon sig loss. 

    - Hallå, du behöver inte vara rädd. Rösten följde henne men hon vågad inte lita på den. 

  Utrymmet under bron var så pass stort att hon inte syntes, om man inte visste. Och nu måste hon bestämma sig, skulle hon avslöja sig och chansa på att ingen såg henne eller sitta kvar till att hon var alldeles säker? Allt var tyst. Utan att se sig om rusade hon för allt vad livet höll. Det brände i halsen, lungorna spände och allt hon kunde tänka på var att komma bort ifrån plågoandarna. In genom porten och upp för trapporna. Hissen hade hon inte tid med, tänk om de var efter henne? 

   När ytterdörren stängdes bakom henne sjönk hon ner på golvet och lät all sin uppträngda gråt välla fram. Hur länge till? Hur länge till skulle hon orka? 

Instängd

Eftermiddagen hade börjat som alla andra eftermiddagar med den evinnerliga frågan om vilken mat som skulle undfägnas. Ingen hade någon ide. Som vanligt. Benen värkte av trötthet, huvudet kändes som två storlekar mindre, en blick in i köket och naturligtvis var disken inte diskad. Om inte det brunnit förut så gjorde det nu. Hela jag brann av frustration och ilska. Ja ren skär djävla förbannad ilska. Sparkade av mig skorna så att de stack åt varsitt håll i hallen. Krängde av mig jackan, slängde den på hallgolvet och återvände in till köket där gårdagens rester stod kvar. 

   - Men va faan?! skrek jag och började plocka upp all intorkat porslin ur diskhon. Ska det vara så in i helvete svårt.

Svar uteblev och jag hade nog inte väntat mig något annat. Medan vattnet forsade ur kranen och fyllde upp diskvattnet gick jag en vända i lägenheten. Det var ingen hemma. Min ilska hade alltså ingen mottagare. Besviket puttrade jag på och vid CD- spelaren tryckte jag i Aretha Franklin och skruvade volymen på högsta så att basen fick golvet att vibrera. Vid diskhon slamrade jag lite extra med porslinet men vartefter musiken förflöt tinade jag sakta upp och tusan tog jag inte ett par danssteg där i köket. Den instängda ilskan måste ut någon gång men lite Franklin kan tina den mest *gramse. 

(Tack alla ni som kommenterar mina texter, med så många fina ord att jag blir alldeles perplex. Ni får väldigt gärna ge konstruktiv kritik också. ) 

* jämtskans ord för arg. 

Värdelös

Inget barn hade funnits i bilen. Ingen liten resväska eller Johannes sittkudde var funnen. Irene låg med huvudet vänt mot fönstret och såg höstens färger spraka genom rutan. Bedövad och borträknad från omvärlden såg hon ut. Hon mindes inga detaljer bara att Johannes för alltid var förlorad. Hela tiden var de där, runt henne, frågade, pysslade och ojjade sig över att hon inte ville prata. Tänk om de bara kunde vara tysta. Sköta sig själva och skita i henne. 

        Jonas hade fått budet sent en kväll för två dagar sedan. Mamma hade varit uppriven men kortfattad. Bilen hade legat upp och ner i vattendraget, trasigt broräcke och bromsmärken i en båge från andra sidan av körbanan. Hon måste ha tvärbromsat och väjt för något eller någon.  De som hittat henne bedyrade att hon varit ensam i bilen. Själv hävdade hon envist motsatsen och nu vägrade hon tala överhuvudtaget. Jonas hade så snart det gick bokat flyget hem.  

    Han gläntade försiktigt på dörren till sjukrummet och kikade in. Systerns rödlätta huvud låg vänd från honom och mot fönstret. Hela ryggtavlan annonserade  " kom inte hit".  Precis som när de var små. Hon hade aldrig lärt sig att föreställa sig, utan signalerade alltid med hela sitt kroppsregister.  Då som nu. Småleende klev han in i rummet och fram till henne. 

  - Hej syster yster, det är bara jag, sa han med leendet kvar i magen. 

Madrassen gav efter för hans tyngd då han satte sig på kanten av sängen. Ingen reaktion. Under fönstret stod en stol som han drog fram till sängen, satte sig så att han hade hennes ansikte mot sig, lade sin händer på hennes kinder och böjde sig fram för att möta blicken. Hon såg rakt igenom honom och han fick svårt att andas. 

   - Irene, säg nåt, bad han. Snälla se på mig! Med omilda händer ruskade han hennes axlar men insåg snart att det var lönlöst.  Att lirka med hennes kynne var han van vid men det här, det var något helt annat. Uppgivet såg han hennes kropp dränerad på livskraft och kände sig totalt värdelös över att inte veta hur han skulle ge den tillbaka. Istället satte han sig bredvid henne, tyst, och såg ut på den gnistrande höstsolen. Lät tystnaden mellan de bygga nya broar. 

Skratt o dimma

Knuffandet ville inte upphöra. Så enerverande. Irene flyttade på sig och vred sig men det bara fortsatte. Långt bort hörde hon en röst som ropade och hon ropade tillbaka. 

  - Men hjälp mig då, ta bort de där näriga fingrarna. Hon skrek orden men ljudet stannade precis vid hennes mun. De bar sig inte. En strimma av ljus letade sig in och hon kände saliven mot handloven. Ögonen kämpade mot ljuset och mötte två blå som knappt nådde över bordskanten. Med en grymtning sträckte hon på sig, torkade sig över munnen och drog den andra handen genom håret. Kors, hon måste ha somnat här vid köksbordet i natt, samtidigt som de första morgonstrålarna. 

  - Mamma, du bara sover och sover. Kom!  rösten var ivrig och pockade på hennes uppmärksamhet. 

  - Ja ja, hon skrattade till och rufsade om Johannes i hans ostyriga kalufs. Så stelnade hon till och såg på klockan. Känslan av att hon missat något kröp otäckt över ryggen. Hon tittade på visarna en gång till och insåg att det var sommartiden som gått över till vintertid. Det var söndag och de hade hela dagen på sig. Hon smakade på meningen. Hela dagen var kanske att ta i men tid till mat och packning skulle finnas innan de var tvungna att hasta sig ut ur lägenheten. 

Johannes dansade iväg in till sitt rum. Den pojken kunde aldrig gå. Dansade han inte så skuttade han. Leende såg hon efter honom, reste sig och följde honom in till ett bombnedslag. Böcker låg huller om buller blandat med legobitar som var helt eller delvist ihopsatta. I sängen hade han bullat upp med kuddar och täcken och med hjälp av sänggaveln gjort en koja. Ett sting av dåligt samvete slog henne då hon insåg att han nog varit vaken en betydligt längre stund än hon trott. 

  - Johannes sa hon, och satte sig på huk bredvid honom. Kan du hämta din lilla resväska som du fick i födelsedagspresent och lägga i dina allra käraste saker? 

  Upptagna små händer stannade upp i sin lek. Johannes såg på sin mamma. Hon var så där konstigt lugn fast han kunde känna något annat hos henne, något som han inte riktigt förstod. Men han skulle lägga ner sin mjukiskatt, det skulle han, den som alltid fanns där, även när ingen annan gjorde det. Kanske ett av pusslen med alla djuren, lite lego. 

  - Var ska vi åka? frågade han och kröp in under sängen där väskan hamnat längst in mot väggen.  

-  Jag tänkte vi skulle åka bort ett par dagar, sa hon och reste sig. 

-  Jamen, Var ska vi åka? undrade hans röst under sängen. Resväskan kom utfarande och strax därpå Johannes, med rumpan före. 

    Alla detaljer var inte riktigt klara än, men hon hade nog tänkt börja med att åka hem till ön och sedan fick framtiden utvisa hur stor förändringen skulle bli. Antingen blev de kvar där uppe eller så väntade en annan stad i ett annat hörn av landet på dem. 

  - Jag tänkte vi skulle börja med att ta en tur förbi mormor, vad säger du om det? 

  -Bra! sa han och hans ansikte klövs av ett leende. Längtar efter Sascha, då kan vi leka. Hans röst sprudlade, blicken mötte hennes med förväntan och hon log tillbaka.

    En dimstråk svepte över ögonen. Vad var det som hände? Hon gnuggade för att få tillbaka skärpan men Johannes  konturer blev allt svårare att uppfatta. Hon sträckte ut sina händer för att ta honom i famn men suget i virveln var så stark att hon inte kunde hejda den utan drogs med. Någon satte en hundrawattare framför henne och allt stannade upp. Det enda hon kunde urskilja i det skarpa vassa skenet var vitt. Hon blinkade ett par gånger för att åter få skärpa, var var hon, varför låg hon i en säng? Stöten i magen blev en explosion av tusen skärvor och varje skärva skar lite djupare för varje minnesbild. En sorg så tung och en vanmakt så oändlig då hjärnan kopplade ihop smärtans alla bilder. Sorgen läckte ur varje por och ropet efter Johannes vände till ett djuriskt råmande då insikten slog henne med full kraft. 

Tillbaka

Ljuset från husen glimmade som en mängd av eldflugor. Irene satt  vid köksbordet, nattens timma skänkte rummet en alldeles speciell stämning och hon hämtade kraft ur tystnaden. Bakom varje ljus fanns liv och öden som antingen flätades samman eller bröt sig och gick åt varsitt håll. Hon slöt händerna om koppen med det varma teet och lät aromen av kryddor fylla sinnet. Tassande steg och en liten hand kom smygande över hennes ben. Med ena handen hjälpte hon upp en sovvarm kropp som kröp ihop i henne knä och la näsan i hennes halsgrop. Så mycket kärlek som knappt rymdes i henne svämmade över, hon sköt undan den heta koppen och kramade ur sitt överflöd. 

  - Älskling vad gör du uppe, klockan är mitt i natten? mumlade hon i det ostyriga håret. 

  - ville sova hos dig....du inte där, gäspade livet och kurade i hennes famn. 

     Så här i tystnaden kändes med ens allt möjligt. Hon bestämde sig. Barnakroppen sov tungt och tryggt. Försiktigt med den lille i famnen reste hon sig från stolen och gick långsamt in i barnkammaren. Ett leende spelade i mungipan, en god dröm. Bra. Goda drömmar gör dagen lättare. Det knarrade lite  i sänggaveln då hon lade ner honom och stoppade om. I morgon började förändringen.  Hon stannade till i dörröppningen och viskade 

  - I morgon vännen, då ska vi börja vårt nya liv. Hon lämnade dörren en aning på glänt och vände tillbaka mot den annalkande morgonrodnaden. 

Plats

Så snart hon hörde duschen sättas på sköt hon försiktigt ut stolen, smög  in i sovrummet. Den lånade skjortan slängde hon på sängen och gled sedan ljudlöst in i sin svarta  fodralklänning. Det var sådana här gånger som klänning var oslagbart. Gick så mycket fortare att dra på sig. Ett extra öra höll uppsikt på badrummet. Hon ville inte att han skulle dyka upp innan hon hunnit ut genom dörren. Duschen slogs plötsligt av. I farten fick hon med sig bh:n som fastnat på sängavelns metallknopp och snabbt gled hon in i sina klackade sandaler, hakade av nyckeln ur skåpet, ut  genom dörren och ner för trapporna. Hon ville verkligen inte bli stoppad med hans meningslösa pladder. 

  -Gud, kunde den mannen prata om något annat än idrott och sig själv?   Utan att vända sig om skyndade hon ut genom porten och rundade hörnet på restaurangen, som låg i samma hus, innan hon slog av på takten. Längre ner på gatan stannade hon till och hämtade andan. Varför sprang hon? Vad höll hon på med? Richard var ju inget problem. Hon försäkrade sig om att nyckeln låg i väskan samtidigt som hon knölade ner bh: n. 

  -Jag har honom helt i min hand tänkte hon och smålog. Bara hon inte blev för självsäker. Det är då man börjar slarva. Det hade hänt med Kenta.  Han hade naturligtvis sett signalerna och tagit henne på bar gärning. Spänt ögonen i henne, sagt att hon borde veta sin plats och så hans bestämda min, pekfingret som uppfordrat vippat fram och tillbaka. Hon fnissade tyst för sig själv. 

   -Ja jo, nog visste hon sin plats alltid, nu var det bara så att hennes definition av vad som var hennes plats, inte riktigt stämde överens med var karlarna tyckte att den skulle vara. Fnisset övergick i ett gapskratt, ackompanjerat av det rytmiska ljudet av klackar som tonade bort. 

  

Kränga

Det fladdrar till i papperna av den friska men ljumma vinden och ljudet av lekande barn i parken blandar sig med bakgrundssorlet av knattrande tangentbord och surrande luftkonditionering. Skratten och skriken ger fingrarna impuls till vila, leende blundar hon och låter vinden fara över ansiktet som en smekning. Minnen ställer sig på rad, redo att övermanna henne. De är goda, ljusa. Ingenting känns omöjligt. Då, som en föraning, hugger det till. Hastigt ser hon upp. Vaggad till ro av vinden måste hon ha somnat. Något väckte henne och hennes kropp svarar med oro då ett stråk av mörker tränger sig. Hon ser ut genom fönstret. Rösterna har tystnat och parken är tom. En ensam gunga kränger i vinden som har tagit i ordentligt och högarna med papper ligger utspridda över hela golvet. Fönstret har svällt av sommarens frikostiga regn så hon måste ge det en extra knyck för att det ska gå igen. Böjer sig ner och plockar ihop de utspridda orden då hon upptäcker att de inte är hennes. Förtvivlat sliter hon i arken, vem har skrivit det här? Hennes blick jagar över texten, de här orden är inte hon! Hon måste finna rätt på dem och med en ny oro i magen sätter hon sig vid tangentbordet igen, men fingrarna vill inte längre.

Lukt

En strålande lördagmorgon sken in genom fönstret. Duffy`s Rockferry tonade svagt ur den gamla transistoradion som stod på fönsterblecket i köket. Hemtrevnaden från ljudet av koppar som slog mot fat och doften av nybryggt kaffe. Rickard sträckte lojt på sina 1.85cm där han låg. 

Nynnade lite falskt på en obestämd melodi och tänkte på nattens inte helt oangenäma anledningar till dålig sömn. Det var tredje gången de hade träffats. O'Learys var hans stammishak och att få hänga  där ett par timmar efter en tuff dag på bygget fick honom alltid att slappna av. Hennes kattlika uppenbarelse hade tagit andan ur honom. Redan då hon kommit kryssande mellan borden, den kvällen för två veckor sedan, hade han vetat. Natten hade än en gång bekräftat vad han ville och hoppats på. Han satte sig upp och drog med sig morgonrocken som låg slängd över sängkarmen, drog en hand genom den allt tunnare kalufsen och gick ut i köket. Där var ägg, rostat bröd och pålägg framdukat. 

  -Jaa, du Rickard, sa han tyst för sig själv. Framdukad frukost en lördagmorgon var banne mig inte igår. Han blev stående i dörren, betraktade henne och kom på sig själv med ett fånleende på läpparna. Hon stod och hällde över kaffet på en termos och han la armarna om kvinnan vid diskbänken, snusade i hennes hår och tryckte sig nära henne. Han hårdande mot hennes rygg. 

  -Såå..dags igen? undrade hon. Han kunde höra på hennes röst att hon smålog. Hon vände sig om och han såg in i hennes ögon. De var klaraste blå, med en mörkare ring runt iris. De log inte. Han stelnade till, förvirrad av det dubbla budskapet och kände hur morgonkraften rann ur honom. Osäker på stunden släppte han greppet. 

  -Kom och sätt dig, sa hon och slank förbi honom med termosen. Gud, jag är så himla kaffesugen, du rå'?

  -Mmm jo, mumlade han, och satte sig på den redan utdragna stolen. Hon hällde upp till de båda.  Tystnaden la sig som en obekväm mur mellan dem. Radion signalerade nyheter och hon lutade sig över bordet mot honom och skruvade ner ljudet. 

  -Man hör ju knappt vad man tänker, skrattade hon och knackade hål på ägget i äggkoppen. Skicka mig saltet är ru' snäll.

Han räckte henne saltkaret och när hon tog emot det harklade hon sig. 

  -Du, skulle jag kunna få ta en av dina extranycklar?

Han fingrade lite förvirrat på kaffefatet där en flisa av poslinet var borta, nu hängde han inte riktigt med. Vad ville hon egentligen? 

  -Varför då? undrade han och lyfte blicken. Hennes bedjande blick mötte hans och med en smekning tog hon hans hand och höll den mot sin kind. 

  -Tänkte att jag skulle komma förbi dig sen och laga nåt riktigt gott, du vet, en köttbit, lite pressad potatis, ett gott vin.....? hon lutade sig så nära honom att han kunde känna doften från hennes hud. 

Nu spann hon plötsligt, ögon och mun hängde ihop igen. Han tyckte om vad han såg och gav efter med ett stön. Han var alldeles för snäll, det var vad alla sa om honom, men han kunde inte neka henne. Han var bara inte säker på, om det var det han var eller om det var det faktum att hennes röst lovade någonting mer. Var han så lättköpt? Ja va faan, det bjöd han på. 

  -Ok, ta den, sa han, den hänger i nyckelskåpet. Men bara för idag. Han spände blicken i henne. 

  -Tack, schyrre, sa hon och plockade några smulor av rostat bröd från blusen. När är du hemma idag, förresten?

   Han hade egentligen inte tänkt gå ut överhuvudtaget. Men det sa han inte. Dagen skulle tydligen inte bli som han hade hoppats på och det kändes som om han borde göra en omvärdering av den. Morgonens förväntan var som bortblåst. 

  -Jag är väl hemma vid sjutiden. sa han reste sig och tog med sig kaffekoppen. Drack ur det sista innan han ställde ner den i diskhon. Jag ska ta en dusch så kan vi väl snacka då jag är klar?

Hon sa inget, tittade bara på honom med sina klarblå. 

Han stod som bäst och torkade sig mellan tårna då han hörde skrammel från nyckelskåpet i hallen och ytterdörren som slog igen. Han blev inte klok på den kvinnan. Men det var väl en av anledningarna antog han, det som var själva utmaningen. 

Ringa

Hennes andetag bildade moln i den klara luften. Backen upp till stugan var lång och låren darrade av den ovana ansträngningen. Trots att det var slutet på april hade vårvärmen ännu inte riktigt gjort sig gällande. Trädens nakenhet väntade bara på att få ny skrud och väl framme stannade hon för att ta in bilden. Stugan var liten och omålad, istället för en färdig farstubro var några bräder uppallade på stenar och de obehandlade luckorna var fastskruvade över fönstren. Det här hade varit deras dröm, att bygga en egen stugan tillsammans för att ha som tillflyktsort från storstadslarmet. Få det bästa av två världar. Det var inte längre en gemensam dröm. Han hade varit obeveklig, orkade inte längre, hade han sagt, hade ingen lust att ödsla mer tid i förhållandet. Gud så patetiskt. Med facit i hand, vem hade inte ödslat tid? Ett uppgivet skratt undslapp henne samtidigt som hennes ögon fångade ljuset från solnedgången. Den förstärkte skärpan och skönheten gjorde värken dubbel. Ett djupt andetag och det klara och friska fyllde lungorna. Hon stack nyckeln i dörren och vred om. Dörren klagade då hon öppnade den. Lite olja på gångjärnen vore inte helt fel, tänkte hon, räknade till fem och gned sig på näsan innan hon klev in över tröskeln. Den råa instängda luften, som slog emot henne, var som en dålig andedräkt. Blicken for över det lilla rummet som rymde, ett vardagsrumsbord av mindre modell, en fåtölj och en sliten mörkblå tvåsitsig soffa som de, av en händelse, hittat på en loppmarknad för en spottstyver. En bokhylla som rymde blandade titlar, allt från deckare till ordbok för korsord. En kakelugn av äldre snitt, det första som installerats i huset så snart isoleringen blivit klar. Med raska steg gick hon in till pentryt. Plockade ur de varor som skulle in i jordkällaren som de passat på att göra när de ändå varit igång. Praktiskt och fenomenalt eftersom ingen el var dragen. Ryggsäcken med resten av packningen hivade hon in rummet bredvid. Stort nog för att ha två smala sängar i vinkel mot varandra. Ur skrubben tog hon ut sopborsten och ställde ytterdörren på vid gavel och medan kalluften rensade varje vrå på sin instängdhet, lät hon sopkvasten fara över vinterdammet. Kraften i tagen var som en extra utrensning

 Värmen från kaminen gjorde henne riktigt sömnig. Känslan av att nästan ramla ur fåtöljen fick henne klarvaken. Signalen från mobilen slet sönder tystnaden. Oh, ah, kalla golv. Fötter ilade snabbt fram till jackan som hängde på stolsryggen. Händerna fann rätt på telefonen och hon tryckte bort samtalet samtidigt som fötterna hastade tillbaka samma väg. Signalen ljöd igen. Hon ville inte svara och hon kände irritationen komma smygande. Hon såg på mobilens display där den låg på bordet. Den blinkade dolt nummer och hon kunde inte låta bli. -Jaa, det är Irene. Hon kunde höra någon andas på den andra sidan....Hallå...Vem e re'..? Men svara då, jag hör ju att det är nån där. Gud så jävla irriterande. Hon kastade ifrån sig telefonen. Sökte med fötterna och fann tofflorna som åkt in under fåtöljen. Tog eldgaffeln för att raka isär den falnande glöden, när någonting fick henne att stanna upp mitt i rörelsen. Smärta blev till mörker och hjärtat slutade slå redan innan hon nådde golvet.

Hjälpa

Jävla svin, tänkte hon. Synd att du är död. Med handen över munnen som för att hålla tillbaka magens innehåll såg hon ner på högen av människa framför sig, medan den andra handen höll i pinnen till domkraften. Slaget tog visst bättre än hon tänkt. Eller sämre kanske. Egentligen ville hon ju inte ta död på honom, men fullträffen hade varit exemplarisk. Tinningen hade öppnat sig som en tunnel in i det okända. Vilka tankar hade vandrat runt där inne, slagit sig ner och tagit tolkningsföreträde? Avgjort, att allt det hon bett honom att låta bli, var ett påbud från gud, guds vilja. Det riste i benen och hon var tvungen att sätta sig ner. Det kalla kyrkgolvet letade sig igenom de tunna sommarbyxorna men hon kände inte av kylan. Konstigt, tänkte hon, jag borde vara förkrossad över det jag har gjort, men att sitta här bredvid och se på honom, riktigt se på honom gör mig kusligt lugn. Hon lutade sig fram, studerade ögonen som oseende tittade upp på de vackra takmålningarna. De skulle aldrig mera be henne, tvinga henne eller fälla tårar. Tårarna som han tvingade fram, för att hon skulle känna det som om hon svek honom. Gjorde honom illa. Lät sedan blicken vandra ner till de vackra händerna, han hade faktiskt vackra händer med välskötta naglar, minnet av de uppfordrande fingrarna fick blicken att hastigt lämna kroppen. Vad höll hon på med? Hon reste sig darrande upp, blodet pumpade så hårt att hon nästan tappade andan. Här kunde hon inte stanna, måste bort, iväg härifrån. Sidoskeppets dörr stod på glänt och hon backade, tills hon kände det kalla stålet i dörrklappen mot sin hand. Hon vände sig om såg på det sorgliga byltet på golvet. Om ändå allt hade gått som det var tänkt, då hade han fått svettats, lidit och ställt till svars, nu var han däremot lyckligt ovetande. Nu kunde ingen hjälpa, hon hade utan att det varit hennes mening, överlämnat honom till hans egen gud att döma. Hon svepte snabbt med blicken mot kyrkbacken, gled ljudlöst ut genom dörren och bort mellan de stora anrika gravstenarna och försvann.

Vykort

Om inte regnet börjat falla hade hon nog gjort det. Smattret mot fönsterblecket lade ett stråk av melankoli över sinnet. Vätan från hennes kappa färgade det ljusa trägolvet mörkt och som fast i en annan rymd blev hon stående. Om,...detta ord får allt att framstå som en ursäkt för det man inte gjorde. Handen for genom väskan som hon ställt ifrån sig på stolen och i bottnen stötte fingrarna på metall. Nagelfilen hade kilat in sig i fodret. Med ett irriterat ryck slet hon loss filen och blottade innanmätet under det trasiga tyget. Hon såg det först inte men när hon undersökte skadans omfattning anade hon något som låg inne i fodret. Med ett pincettgrepp fick hon tag på en pappbit. Omsorgsfullt ihopvikt i två vändor. Vad var det här? Ett gammalt vykort?! Hon sjönk ner på stolen bredvid. Den våta kappan smet åt runt hennes kropp men hon märkte ingenting. Försiktigt vecklade hon upp det och blicken föll på en gulnad bild av ett berg med ett flott hotell i förgrunden. Baksidan var sparsmakad. Det var avstämplat i Salzburg och med en ensam, sammanhängande strof, som slog an en sträng i henne "det är lätt att tjäna en vän, att vaka med öga och tanke, att ösa med rastlösa händer ur hjärtats hetaste källor, att skänka sin kraft, sin tro". Orden smög sig in i henne och rullade ihop sig i magen som en orm under en tidig vårsol. Hon satt så, läste orden och såg på bilden. Skapade en bild av avsändare och mottagare, en bild av innerlighet. Längtan. En självklarhet i tilliten till den andre. Så var det. Med ens förstod hon. Stolen mötte golvet och dörren gapade medan ljudet av klackar tonade bort i trapphuset.

Ljuga

  - Du ljuger! två röda fläckar blossade på hans kinder. Ilskan och frustrationen gav egentligen inte plats för någon annan känsla och just nu var det de som fyllde varje fiber av hans kropp. Han försökte ta tag i personen som just sagt honom att han aldrig skulle finna sitt eget hem igen och gjorde en sista ansträngning att få öonkontakt. Men allt blev en virrig färgsnurra och med hjärtat halvt på väg ut genom bröstkorgen vaknade han och formligen badade insvett. 

                                                                               *

Han lät det varma vattnet skölja  bort natten.  Mardrömmarna hade blivit värre. Förr kunde det hända någon gång i månaden, på senare tid hade han börjat vakna mest varje natt. De tidigare personerna utan ansikten började få konturer och skiftningar som mer och mer visade vem de var, vad de var.

Han hade ingen lust att  kliva ut ur badrummet och möta mamma, få alla frågor som han inte kunde, ville svara på. Han kunde höra henne hojta till lillbrorsan.  Tur att han var som han var. Inget tjafs eller bråk. Av de två bröderna var Kalle den han tydde sig till mest, liknade honom både i humöret och tanke. Linus var en annan femma med sina hetsiga tonfall. Inget tålamod och allt skulle ske på en gång.  Helst redan igår. Bertil drog duschdraperiet åt sidan jagade med handen längs väggen efter handduken och ryggade till när fingrarna mötte vått och varmt. Han vågade knappt vända på huvudet. Med nattens dröm i färskt minne kikade han sakta med ena ögat.  På kroken hängde en genomsur handduk. Konstigt, han mindes bestämt att han hade hängt upp en torr precis innan han klivit in i duschen. Vem hade hängt upp den här? Hans funderingar bröts snart av Linus irriterande tjut:

  - Men va faan Berra vilken djävla tid det tar, nu får ru skynda re! 

    Det small i dörren  och Bertil såg på handtaget som hysteriskt vippade upp och ner.  Han tog ett badlakan, som förmodligen mamma använt, som hängde bredvid handfatet.  Det var lätt fuktigt men det fick duga. Han snodde det runt höften och öppnade dörren. 

  - Men duu, det var på tiden. Linus himlade med ögonen och ryckte åt sig dörren, slank smidigt in emellan och tog den med sig i farten. Bertil suckade och tassade in på sitt rum.  

Hända

När solen stack in de första strålarna genom gardinen, satt han som en stenstod vid datorn. Det såg ut som om han inte rört en fena sedan kvällen innan. Han stirrade rakt fram seende och ändå inte. Datorns energispar på skärmen var aktiverad , det var bara den lilla lampan fram på laptopen som skvallrade om den fortfarande var igång. Ella såg på honom. Som vanligt hade hon bara klivit på, dörren var som alltid olåst. Sixten brukade muttra över hon inte ringde på innan hon steg in, men det brukade snabbt gå över. Innerst inne var han glad över hennes besök. Åtminstone hade hon alltid uppfattat det så. Nu muttrade han inte ens, det var lite för tyst. Med en isande föraning smög hon fram och lade en hand på hans arm. Som en stöt gick den kalla kroppen genom handen och hon drog den snabbt tillbaka. Värme och kyla sköljde över henne och med avsmak backade hon mot dörren medan paniken steg.

   - Faan, faan, faan, hon svor för sig själv. Jag måste ut härifrån innan någon upptäcker mig. 

 En dörr slog igen någonstans i huset och hon stannade upp, skärpte sina sinnen och lyssnade efter steg. Någon tog hissen slog hon fast, då hon hörde hissdörren av den gamla sorten dras igen och linorna i det gamla hisschaktet började jobba. Hennes ögon sökte sig bort mot datorn. Han satt kvar där, i samma ställning, med samma oseende blick. Instinktivt sökte handen efter dörrhandtaget. Hon öppnade och svepte med blicken längs korridoren. Den låg helt öde och hon höll andan då hon försiktigt tryckte till dörren för att ingen skulle höra den stängas.

   - Vad är oddsen? tänkte hon skärrat och snubblade ner för trapporna. Just idag.....varför måste allt sjukt hända mig?

Nöje

Det piskande regnet kröp in under kläderna och klistrade de redan tighta byxorna än fastare mot kroppen. En rännil av vatten från hennes testar letade sig nerför nacken och in under tröjan. Hon var genomfrusen. Hukande under den svaga gatulampan tittade hon oavvänt upp mot det tredje fönstret till höger om porten. Hur länge skulle hon behöva stå här? Än en gång hade hon aningslöst låtit sig luras av charm och vältalighet. Men det här var sista gången. Lampan i trapphuset tändes, någon var på väg ut. Som en katt smög hon fram emot porten då dörren med ens gled upp. En förvirrad blick från en äldre dam mötte hennes. Snabbt tittade hon bort och gled in innan dörren slog igen. Värmen omfamnade och en suck av njutning undslapp henne. I ögonvrån kunde hon se damen titta undrande men hon hade inte tid att fundera på varför utan tog trapporna i några långa kliv. Där var hans dörr. Hon gick fram, la örat intill brevlådan och höll andan. Mumlande röster trängde ut, små spridda skratt och så steg som närmade sig. - Jag ska bara ta ut soporna! Paralyserad kunde hon höra hans djupa baryton hojta genom lägenheten och strax därpå följas av ett skratt. En hand på dörrhandtaget. Handtaget trycktes längre och längre ned. Varför bar inte benen? Inom sig skrek hon, men hon kunde inte röra sig. Paniken rusade i henne då dörren gled upp....en smäll, två smällar. Hon tittade yrvaket upp och mötte två förebrående ögon. - Alltså, nu får du ge dig, stå ut med dina skrik och grymtningar kan jag göra, men det är inget nöje direkt att bli utsatt för högerkrokarna varenda natt, jag sover på soffan. Hon såg efter honom, vad var det som precis hade hänt? Förvirrad lade hon sig ner och lät sig övermannas av sömnen igen.

New York

Min hand nuddar vid din där vi sakta går längs kajen. Jag förnimmer din värme men lägger band på mig. Det är något i luften och en otålig rädsla kryper som spindlar över huden. - Jag har något att berätta, säger du och stryker med en vilsen hand genom skägget, jag ska resa till New York. Jag stannar mitt i steget. - Vad är det du säger, ska vi till New York? Dina ögon ser in i mina och jag ser förvåningen som ger vika för sorgen. - Nej, JAG ska till New York, jag flyger redan i morgon bitti och vet inte riktigt när jag kommer tillbaka. - Så konstig kajkanten ser ut, titta skrattar jag. Den buktar, vänder på sig så att vattnet nästan svämmar över. Oförklarligt börjar den röra på sig, så jag tar tag i din rockärm för att inte ramla och tänker tanken som inte vill forma sig till ord. Du håller i mig, lägger dina händer på mina axlar och fäster din blick i min. - Sandra, jag..... Jag ser hur du kämpar med orden, hur dina läppar rör sig. Att du har så vackra läppar, nästan kvinnliga, det har jag aldrig tänkt på förut. Du skakar mig tillbaka i nuet. - Jag har träffat en annan, Sandra. Tanken är släppt, orden skapar sitt sammanhang och hettan rusar genom mig. Som i trans lyfter jag av dina händer, tar ett par steg tillbaka. Tafatt söker dina händer mina. - Rör mig inte, rösten bär knappt, du ska aldrig någonsin röra mig mer, hör du det? Förlamningen släpper och jag lämnar dig där du står och så länge du ser håller jag huvudet högt.

Uppvaktning

Solens första strålar träffade rutan och strimman av ljus bildade en skimrande bro. Leende lät hon sin hand sköljas över av de dansande partiklarna medan hennes tankar vandrade iväg. Här var hon nu. För första gången i sitt liv var hon sin egen. Hur hade hon ens trott att det andra sättet att leva var det enda. Som en dröm passerade de gamla minnena, en kavalkad av bilder som hon inte längre var en del av. Fönstret protesterade en aning då hon hakade av haspen men gav snart efter. Den gnistrande senvinterdagen log och ropade kom, så hon tog ett djupt andetag. Lät lungorna fyllas till bristningsgränsen av det friska som gjorde henne alldeles yr. - Men lilla vän, fryser du inte? en röst nådde henne genom tankarna. Hon kisade i ljuset och två bekymrade ögon mötte hennes och fasta händer ledde henne tillbaka till sängen. Händer som vant stoppade om henne och som plötsligt stannade upp i rörelsen. - Hur kom du på iden att öppna fönstret? nu var de där igen, de bekymrade ögonen. - Den kunde väl inte stå där ute när den gjort sig sånt besvär? - ??? - Med uppvaktningen, log hon, jag har precis blivit uppvaktad av friheten.

Sötma

Vad i hela....?Nog var det väl själva den. Irene stirrade på den obäddade sängen, golvet såg hon knappt under kalsonger, strumpor och svettiga t-shirts.  Med en suck gled hon ur sin kappa och började dra ihop lakanen. Det var andra gången den här veckan som hon kommit hem och funnit hans rum testbombat. Men hon hade väl sig själv att skylla, hon hade själv erbjudit honom att flytta hem igen. Bara så länge,hade hon sagt. Tills du hittar något eget, hade hon insisterat. Hon såg framför sig mysiga kvällar vid tv:n, med långa diskussioner om ditt och datt. Vad hade hon trott egentligen? Sötman i att återigen få rå om och ta hand om sonen hade snart bytts ut i ett evigt tjat om att ta undan efter sig. Irritationen sjöng i huvudet på henne och pulsen ökade ju mer hon tänkte på det. Hon tvungen att sätta ner foten nu, tvungen att ge honom ett ultimatum. Antingen fick han börja hjälpa till hemma eller faktiskt finna nån annanstans att bo. Med tårna, in under byrån, fiskade hon upp en förlupen strumpa som hon la ner med det andra i tvättkorgen. Så får det bli. Med en sista handpåläggning på överkastet kastade hon sedan en blick över rummet. Så där ja, nu såg det åtminstone ut som ett beboeligt rum inte en sanitär olägenhet. Just då hon ställt ner korgen i badrummet, gick det i ytterdörren. Hon vände sig om. Ögonen som tittade på henne, leendet i mungipan och den långa gängliga kroppen som kom fram till henne. Golvet försvann och hon fann sina fötter dinglande ett par decimeter upp i luften. - Faan morsan, dig kan man lita på. Rummet är ju vackert som en tavla. Hans skratt omfamnande henne. Med en kram ställde han ner henne igen och hon såg ryggen på honom där han försvann in genom dörren till sitt rum. Hon log ända in i själen, trots allt, nog fanns det en sötma i att åter få rå om.

Vinter

Genom den skeva dörren kunde hon se hur vinden byggde vallar av den nyfallna snön. Hennes andedräkt bildade moln som immade igen hennes glasögon och hennes frusna händer försökte gnugga de rena. Här i den gamla ladan bakom uthuset skulle ingen komma på idén att söka. I samma stund som hon sökte sig längre in bland de gamla redskapen hörde hon något. - Men vart har ungen tagit vägen? en bekant röst bröt igenom vinden som nu tagit i ordentligt. Instinktivt gjorde hon sig ännu mindre trots att hon så gärna ville ge sig till känna. Mammas sista ord satt som på pränt. Hon kunde fortfarande höra hennes uppfordrande röst som slitit sig i vinden, dansat in i hennes huvud och fastnat där. - Gud nåde dig, hade hon ropat efter henne, slarvar du bort den nya väskan så ska du banne mig få ett kokt stryk. Våga inte komma hem utan den. Rädslan sköljde över henne där hon hukade under de gamla räfsorna. Halsen tjocknade och hon kände gråten komma. Frenetiskt bet hon i läpparna men tårarna gick inte att hejda. Ilsket satte hon sig ner och lät de rinna. Genom gråten kunde hon höra ladans gistna väggar gnälla, sjunga om kyla och snö och lutad mot den kalla väggen ebbade tårarna ut. Hon kände den första värmen börja nere i tårna. Den spred sig sedan upp genom muskler, brosk och ben och när den omfamnade magen och livet blev hon så otroligt trött. Kroppen kändes med ens så lätt och hon lät sig vaggas till sömn av vinterns konsert.

Resultat

Nyckeln i låset, handen som vred den runt. Ljudet av kolven som släppte på spärren. Tyst smög hon in genom dörren med sina skor i ett fast grepp. Stannade till i hallen och lyssnade, spände öronen för att uppfatta minsta antydan till rörelse. Det enda som hördes var köksklockans taktfasta slag och hon slappnade av med en djup suck. På danströtta fötter tassade hon in i köket och öppnade kylskåpet. Vem faan hade stoppat in mjölken längst in, lite irriterat flyttade hon på den halvfulla smörbyttan. Fick tag på en tetra, satte den mot munnen och drack direkt ur paketet. Ahh, kall mjölk var det bästa som fanns. Med en njutbar rap ställde hon in den igen och vände sig om. Hjärtat närapå stannade när hon såg gestalten som satt vid köksbordet. Han sa ingenting, bara stirrade på henne. Stora ögon som var fyllda av en smärta hon inte kunde tyda. - Är det så här det kommer att vara hädanefter? frågade han och reste sig. Han kom intill henne och drog sin hand med hårda fingrar genom hennes hår. Hans händer grep tag i håret och smärtan tårade hennes ögon. Så släppte greppet och hans armar föll utmed sidorna. - Jag går, sa han och lämnade henne stående mot kylskåpet, jag orkar inte längre. Han böjde sig ner, tog väskan som stått färdigpackad vid köksstolen och gick utan att vända sig om. Förvånad och smått chockad hörde hon ytterdörren slå igen. - Så, det är så här det ska vara hädanefter, tänkte hon och sjönk ner på köksgolvet.

Tolerans

Med baksidan av sin hand torkade hon bort resterna från det som magen just gjort sig fri ifrån. Den beska smaken av magsyra låg som en tunn hinna över hennes tunga och tänder. Var tanten död? Det sjöng i hennes huvud, ett entonigt ljud som skruvades upp hela tiden medan hon såg på kroppen framför sig. Faan, fan, hon strök undan tåren som letade sig nerför kinden, vad skulle hon nu göra? Kanske var det bästa att bara dra. Ingen hade sett henne gå in på toaletten, efter kärringen med den lilla lustiga hatten. Varför hade tanten varit tvungen att lägga sig i? Plötsligt steg ilskan i henne, just det, så var det. Det hade inte varit hennes fel. Om bara tanten hållit käften hade det här aldrig hänt. Hon kunde bara inte tolerera att andra talade om för henne vad hon fick och inte fick göra. Röster hördes plötsligt utanför och hon sökte sig till dörren. Med ena handen beredd mot dörrhandtaget och den andra lagd över den egna munnen lyssnade hon andäktigt efter röster, som antingen närmade sig eller fjärmade sig. Hon tordes knappt andas. Rösterna försvann och hon gläntade på dörren, kastade en blick ut i butiken och sedan en tillbaka på den lilla lustiga hatten som låg bredvid sin ägarinna. Magen var på väg att vända sig igen så hon klev ut, stängde snabbt dörren bakom sig och lämnade kundtoaletten. Ingen såg, ingen anklagade, ingen sprang ifatt henne och bad henne förklara. Hon slet hastigt upp butiksdörren och kastade sig ut samtidigt som två män var på väg in. Sammanstötningen fick den ena att tappa sina handskar och ett ilsket utrop undslapp honom. - Förbaskade slödder, tänk att man ska vara tvungen att tolerera vad som helst nu för tiden!

Skuld

Siffrorna hånskrattade mig rakt i ansiktet. Var fanns pengarna? Bägge barnens konton var tömda in på bara öret. Jag tittade sorgset på dig där du stod som ett frågetecken. Hur skulle du kunna veta var de tagit vägen? Din stora kropp vaggade fram till stolen och du satte dig ner. Ditt huvud började luta misstänkt åt sidan och så kom det, svadan, som den alltid gjorde då du gjort något du visste var fel men inte kunde erkänna för dig själv. Ja varför gick jag på dig om det här, det var ju jag som inte fattade hur mycket du hade offrat. Inte älskade jag dig längre heller, för så här gjorde man inte mot den man älskade. Hostningarna kom precis innan du föll ihop på golvet och rosslet gjorde mig skräckslagen. Med svag röst bad du mig om vatten och jag sprang ut i köket efter ett glas. Hjärtat bankade och för en stund glömde jag barnens konton. De var ju i rådande stund inte något som kändes viktigt. Skulle jag ringa efter ambulans? Du skakade på huvudet och reste dig mödosamt upp och lutade dig mot väggen. Plötsligt for skuldkänslorna över mig, det här hade jag kunnat tagit en annan dag. Med en hand mot väggen och mig på din andra sida tog du dig upp i stående. Jag vände mig om precis då du släppte väggen och var det inte ett litet leende jag såg i dina ögon? Näh, jag ruskade på huvudet, herre gud, jag började bli paranoid. Jag sa åt dig att gå och lägga dig en stund så skulle jag komma in med lite att dricka. Din smekning på min kind bekräftade mig och jag log mot dig. Blicken från dig var allt annat än vek. Ett varmt spjut sköt genom kroppen och jag insåg med smärta att du än en gång snärjt mig med skuld.

Nytt försök

Förtvivlat grep hon med tårna om de slemmiga stenarna. Det var svårt att hålla sig uppe samtidigt som hon försökte ta sig framåt. Bara hon kom fram till vassen skulle hon kunna gömma sig. Långt bakom sig ljöd skallet från hundar som ivrigt sökte sitt byte. Det brann i halsen av magsyran som obevekligen stötte mot gommen och hennes hjärta slog så hårt att hon kunde höra de taktfasta slagen inne i huvudet. Ett blekt ansikte som stirrade på henne, kom igen och igen för henne. Ögonen var utan liv, men det var som om de ändå anklagade henne. Hon hade faktiskt inte gjort någonting, bara flyttat lite lätt på sig när han kommit farande, rasande av ilska. Det var hon van vid, så van att hon numera inte brydde sig om att ta reda på varför utan oftast sökte sig undan, tills att utbrottet mojnat. Den här dagen var inget undantag. Jo på ett sätt. Hon hade inte hunnit undan. Hon hade stått på översta trappsteget till källaren, på väg ner för att hämta en burk med sylt ur förrådet, då dörren till biblioteket slagit upp. I sedvanlig ordning hade han kommit rusande med fradgan skummande runt munnen. Vad som väckt hans vrede just den här dagen, var inte helt lätt att veta. Det kunde vara allt från att pennorna inte låg som de skulle, alltså enligt hans regler, till att han bara fått en tanke som inte villa tränga ut ur hans hjärna. Han hade genast fått syn på henne och... tänk det hade ju gått så lätt. Hon hade bara tagit två steg åt höger och hans utsträckta händer hade inte funnit henne att greppa tag i. Förvåningen i hans ögon då han handlöst föll utför stentrappen fick henne nästan att skratta där hon kämpade för att hålla sig upprätt. Hundskallen kom närmare nu och hon gjorde ett nytt försök att ta sig in i vassen. Hon måste längre in bland vassrören, innan hundarna och dess förare kom så nära att de kunde se henne.

Beslut

Allt var tyst, den sena Jämtlandsnatten skapade sitt eget ljus med fjällen som fond. Det våta gräset kilade in sig mellan hennes tår, det killade så där skönt som bara daggvått gräs kan göra en varm försommarnatt. Hon lät sina sinnen fyllas av mättnaden i dofterna från midsommarblomster, hundkex och syren. Ett vägskäl, så gott som något, hade gjort sig gällande och hon måste välja. För och emot hade gått genom kvarnen i huvudet, stötts, blötts och nu fanns det ingen återvändo. Ett stråk av vemod riste i henne och hon visste, bara så där, hur hon skulle göra. Som alltid fann hon svaren här. Det var som om naturen talade till henne och gav henne både styrka och riktning. Så skulle hon äntligen kunna sova, eller inte. Hon satte sig på trappan och lät förnöjt de första morgonstrålarna träffa hennes slutna ögon.

Farväl

Det var i den allra tidigaste gryningen. Hon såg på den färdigpackade ryggsäcken på stolen. Hade hon lagt i det hon behövde? Med handen sökte hon låsspännet på locket och öppnade det med en handrörelse. Nä tänkte hon, det får bli som det blir. Har jag glömt något så finns det en mening med det. Hon stängde locket och kröp ihop på stolen.  Hon skulle snart ge sig av men ville känna in sitt rum en sista gång. Byrån. Hur många gånger hade hon inte stått vid spegeln som hörde till byrån och mimat, borstat håret och lagt på mascara på fransarna. Med ett stråk av saknad såg hon på de gamla affischerna på väggarna.  Så många drömmar. Drömmar som inte var meningen att slå in, utan bara vara där som en sorts trygghet. Hon reste sig, fångade ryggsäcken i ett raskt grepp. Vände sig om och kastade en tyst slängkyss åt sina ungdomsminnen - farväl, viskade hon, innan hon tassade ut genom dörren.