Det gnisslade i glasdörrarna in till det gemensamma nyinrättade kontorslandskapet. Holger vände baken till och öppnade dörren samtidigt som han balanserade den heta kaffemuggen, en påse med wienerbröd och sin portfölj. Hans portfölj innehöll endast ett par extra strumpor och skjorta. Man kunde aldrig veta vad dagen skulle bjuda på. Portföljen var i sig inte nödvändig men var en av de få saker som han tyckte gav honom den pondus som krävdes för att bli bemött med respekt på kontoret. Att just den var föremål för dolda fniss och kommentarer var Holger lyckligt ovetande om. Just den här dagen var det ovanligt tyst när han kom in och ingen mötte honom med den vanliga nicken utan ögon såg ner i golvet eller stirrade stint på datorskärmen. I samma ögonblick som han tog i handtaget till sitt rum, stod chefen framför honom och visade honom med en blick att komma in på hans rum på en gång. Kylan började i knävecket och Holger anade oråd. Hela hans bevarelsedrift satte in och pumpade kroppen full med adrenalin, som en förberedelse för det som skulle komma. Han såg på munnen framför sig, brottstycken av ord slank in genom öronen. Han uppfattade ord som förskingring, fel på fakturor. På sammanhanget förstod han att det var slut.
- Självklart, sa chefen strävt, får du ett avgångsvederlag. Vi ger dig 9 månader mot att du håller tyst. Men ser helst att du går redan idag.
Han sträckte fram sin hand mot Holger som såg men såg inte. Hörde men hörde inte. Kaffet brände mot Holgers hand och han fann sig fortfarande stå med både kaffet och påsen med wienerbröd i händerna. Portföljen under armen, tryckte hårt mot kroppen och han som aldrig hade svårt med ord blev mållös. Det här kunde inte vara sant. Han kunde inte få sparken. Han var ju bättre än någon annan på det här jävla skitstället. Vem hade inte dragit in flest kulor till företaget. Visst hade han fixat en del siffror men det var ju ändå pengar som i slutändan skulle tillfalla honom för allt det han dragit in. Han såg det mer som ett förskott, några futtiga procent på sin bonus. Utan ett ord vände han på klacken och stegade ut, rakt förbi kontorsmodulerna och vägrade möta en enda blick från de små lismande svinen som nu fullt ogenerat stirrade på honom hela vägen ut från kontoret. Då glasdörrarna slog igen bakom honom och han kommit ut på trottoaren tog han sig på darriga ben till bilen där han med en kraftansträngning öppnade dörren och satte sig bakom ratten. Det här händer inte. Trött lade han pannan mot ratten och begrundade sitt öde. Trycket smärtade ovanför ögonen och han lyfte på huvudet. Det här gick inte. Inte en sekund till skulle offras för de idioterna. Nu var det en bra historia han måste komma på som en avledningsmanöver om det började dyka upp frågor. Att han blivit arbetslös visste bara han och så skulle det förbli om han fick bestämma. Sanningen och säga så var det här inte första gången och Rudli det lilla livet, henne kunde man slå i det mesta. Beslutsamt skakade han igång kroppen, la i ettan och gled smidigt ut i förmiddagstrafiken.
