Plats

Så snart hon hörde duschen sättas på sköt hon försiktigt ut stolen, smög  in i sovrummet. Den lånade skjortan slängde hon på sängen och gled sedan ljudlöst in i sin svarta  fodralklänning. Det var sådana här gånger som klänning var oslagbart. Gick så mycket fortare att dra på sig. Ett extra öra höll uppsikt på badrummet. Hon ville inte att han skulle dyka upp innan hon hunnit ut genom dörren. Duschen slogs plötsligt av. I farten fick hon med sig bh:n som fastnat på sängavelns metallknopp och snabbt gled hon in i sina klackade sandaler, hakade av nyckeln ur skåpet, ut  genom dörren och ner för trapporna. Hon ville verkligen inte bli stoppad med hans meningslösa pladder. 

  -Gud, kunde den mannen prata om något annat än idrott och sig själv?   Utan att vända sig om skyndade hon ut genom porten och rundade hörnet på restaurangen, som låg i samma hus, innan hon slog av på takten. Längre ner på gatan stannade hon till och hämtade andan. Varför sprang hon? Vad höll hon på med? Richard var ju inget problem. Hon försäkrade sig om att nyckeln låg i väskan samtidigt som hon knölade ner bh: n. 

  -Jag har honom helt i min hand tänkte hon och smålog. Bara hon inte blev för självsäker. Det är då man börjar slarva. Det hade hänt med Kenta.  Han hade naturligtvis sett signalerna och tagit henne på bar gärning. Spänt ögonen i henne, sagt att hon borde veta sin plats och så hans bestämda min, pekfingret som uppfordrat vippat fram och tillbaka. Hon fnissade tyst för sig själv. 

   -Ja jo, nog visste hon sin plats alltid, nu var det bara så att hennes definition av vad som var hennes plats, inte riktigt stämde överens med var karlarna tyckte att den skulle vara. Fnisset övergick i ett gapskratt, ackompanjerat av det rytmiska ljudet av klackar som tonade bort. 

  

Kränga

Det fladdrar till i papperna av den friska men ljumma vinden och ljudet av lekande barn i parken blandar sig med bakgrundssorlet av knattrande tangentbord och surrande luftkonditionering. Skratten och skriken ger fingrarna impuls till vila, leende blundar hon och låter vinden fara över ansiktet som en smekning. Minnen ställer sig på rad, redo att övermanna henne. De är goda, ljusa. Ingenting känns omöjligt. Då, som en föraning, hugger det till. Hastigt ser hon upp. Vaggad till ro av vinden måste hon ha somnat. Något väckte henne och hennes kropp svarar med oro då ett stråk av mörker tränger sig. Hon ser ut genom fönstret. Rösterna har tystnat och parken är tom. En ensam gunga kränger i vinden som har tagit i ordentligt och högarna med papper ligger utspridda över hela golvet. Fönstret har svällt av sommarens frikostiga regn så hon måste ge det en extra knyck för att det ska gå igen. Böjer sig ner och plockar ihop de utspridda orden då hon upptäcker att de inte är hennes. Förtvivlat sliter hon i arken, vem har skrivit det här? Hennes blick jagar över texten, de här orden är inte hon! Hon måste finna rätt på dem och med en ny oro i magen sätter hon sig vid tangentbordet igen, men fingrarna vill inte längre.

Lukt

En strålande lördagmorgon sken in genom fönstret. Duffy`s Rockferry tonade svagt ur den gamla transistoradion som stod på fönsterblecket i köket. Hemtrevnaden från ljudet av koppar som slog mot fat och doften av nybryggt kaffe. Rickard sträckte lojt på sina 1.85cm där han låg. 

Nynnade lite falskt på en obestämd melodi och tänkte på nattens inte helt oangenäma anledningar till dålig sömn. Det var tredje gången de hade träffats. O'Learys var hans stammishak och att få hänga  där ett par timmar efter en tuff dag på bygget fick honom alltid att slappna av. Hennes kattlika uppenbarelse hade tagit andan ur honom. Redan då hon kommit kryssande mellan borden, den kvällen för två veckor sedan, hade han vetat. Natten hade än en gång bekräftat vad han ville och hoppats på. Han satte sig upp och drog med sig morgonrocken som låg slängd över sängkarmen, drog en hand genom den allt tunnare kalufsen och gick ut i köket. Där var ägg, rostat bröd och pålägg framdukat. 

  -Jaa, du Rickard, sa han tyst för sig själv. Framdukad frukost en lördagmorgon var banne mig inte igår. Han blev stående i dörren, betraktade henne och kom på sig själv med ett fånleende på läpparna. Hon stod och hällde över kaffet på en termos och han la armarna om kvinnan vid diskbänken, snusade i hennes hår och tryckte sig nära henne. Han hårdande mot hennes rygg. 

  -Såå..dags igen? undrade hon. Han kunde höra på hennes röst att hon smålog. Hon vände sig om och han såg in i hennes ögon. De var klaraste blå, med en mörkare ring runt iris. De log inte. Han stelnade till, förvirrad av det dubbla budskapet och kände hur morgonkraften rann ur honom. Osäker på stunden släppte han greppet. 

  -Kom och sätt dig, sa hon och slank förbi honom med termosen. Gud, jag är så himla kaffesugen, du rå'?

  -Mmm jo, mumlade han, och satte sig på den redan utdragna stolen. Hon hällde upp till de båda.  Tystnaden la sig som en obekväm mur mellan dem. Radion signalerade nyheter och hon lutade sig över bordet mot honom och skruvade ner ljudet. 

  -Man hör ju knappt vad man tänker, skrattade hon och knackade hål på ägget i äggkoppen. Skicka mig saltet är ru' snäll.

Han räckte henne saltkaret och när hon tog emot det harklade hon sig. 

  -Du, skulle jag kunna få ta en av dina extranycklar?

Han fingrade lite förvirrat på kaffefatet där en flisa av poslinet var borta, nu hängde han inte riktigt med. Vad ville hon egentligen? 

  -Varför då? undrade han och lyfte blicken. Hennes bedjande blick mötte hans och med en smekning tog hon hans hand och höll den mot sin kind. 

  -Tänkte att jag skulle komma förbi dig sen och laga nåt riktigt gott, du vet, en köttbit, lite pressad potatis, ett gott vin.....? hon lutade sig så nära honom att han kunde känna doften från hennes hud. 

Nu spann hon plötsligt, ögon och mun hängde ihop igen. Han tyckte om vad han såg och gav efter med ett stön. Han var alldeles för snäll, det var vad alla sa om honom, men han kunde inte neka henne. Han var bara inte säker på, om det var det han var eller om det var det faktum att hennes röst lovade någonting mer. Var han så lättköpt? Ja va faan, det bjöd han på. 

  -Ok, ta den, sa han, den hänger i nyckelskåpet. Men bara för idag. Han spände blicken i henne. 

  -Tack, schyrre, sa hon och plockade några smulor av rostat bröd från blusen. När är du hemma idag, förresten?

   Han hade egentligen inte tänkt gå ut överhuvudtaget. Men det sa han inte. Dagen skulle tydligen inte bli som han hade hoppats på och det kändes som om han borde göra en omvärdering av den. Morgonens förväntan var som bortblåst. 

  -Jag är väl hemma vid sjutiden. sa han reste sig och tog med sig kaffekoppen. Drack ur det sista innan han ställde ner den i diskhon. Jag ska ta en dusch så kan vi väl snacka då jag är klar?

Hon sa inget, tittade bara på honom med sina klarblå. 

Han stod som bäst och torkade sig mellan tårna då han hörde skrammel från nyckelskåpet i hallen och ytterdörren som slog igen. Han blev inte klok på den kvinnan. Men det var väl en av anledningarna antog han, det som var själva utmaningen. 

Ringa

Hennes andetag bildade moln i den klara luften. Backen upp till stugan var lång och låren darrade av den ovana ansträngningen. Trots att det var slutet på april hade vårvärmen ännu inte riktigt gjort sig gällande. Trädens nakenhet väntade bara på att få ny skrud och väl framme stannade hon för att ta in bilden. Stugan var liten och omålad, istället för en färdig farstubro var några bräder uppallade på stenar och de obehandlade luckorna var fastskruvade över fönstren. Det här hade varit deras dröm, att bygga en egen stugan tillsammans för att ha som tillflyktsort från storstadslarmet. Få det bästa av två världar. Det var inte längre en gemensam dröm. Han hade varit obeveklig, orkade inte längre, hade han sagt, hade ingen lust att ödsla mer tid i förhållandet. Gud så patetiskt. Med facit i hand, vem hade inte ödslat tid? Ett uppgivet skratt undslapp henne samtidigt som hennes ögon fångade ljuset från solnedgången. Den förstärkte skärpan och skönheten gjorde värken dubbel. Ett djupt andetag och det klara och friska fyllde lungorna. Hon stack nyckeln i dörren och vred om. Dörren klagade då hon öppnade den. Lite olja på gångjärnen vore inte helt fel, tänkte hon, räknade till fem och gned sig på näsan innan hon klev in över tröskeln. Den råa instängda luften, som slog emot henne, var som en dålig andedräkt. Blicken for över det lilla rummet som rymde, ett vardagsrumsbord av mindre modell, en fåtölj och en sliten mörkblå tvåsitsig soffa som de, av en händelse, hittat på en loppmarknad för en spottstyver. En bokhylla som rymde blandade titlar, allt från deckare till ordbok för korsord. En kakelugn av äldre snitt, det första som installerats i huset så snart isoleringen blivit klar. Med raska steg gick hon in till pentryt. Plockade ur de varor som skulle in i jordkällaren som de passat på att göra när de ändå varit igång. Praktiskt och fenomenalt eftersom ingen el var dragen. Ryggsäcken med resten av packningen hivade hon in rummet bredvid. Stort nog för att ha två smala sängar i vinkel mot varandra. Ur skrubben tog hon ut sopborsten och ställde ytterdörren på vid gavel och medan kalluften rensade varje vrå på sin instängdhet, lät hon sopkvasten fara över vinterdammet. Kraften i tagen var som en extra utrensning

 Värmen från kaminen gjorde henne riktigt sömnig. Känslan av att nästan ramla ur fåtöljen fick henne klarvaken. Signalen från mobilen slet sönder tystnaden. Oh, ah, kalla golv. Fötter ilade snabbt fram till jackan som hängde på stolsryggen. Händerna fann rätt på telefonen och hon tryckte bort samtalet samtidigt som fötterna hastade tillbaka samma väg. Signalen ljöd igen. Hon ville inte svara och hon kände irritationen komma smygande. Hon såg på mobilens display där den låg på bordet. Den blinkade dolt nummer och hon kunde inte låta bli. -Jaa, det är Irene. Hon kunde höra någon andas på den andra sidan....Hallå...Vem e re'..? Men svara då, jag hör ju att det är nån där. Gud så jävla irriterande. Hon kastade ifrån sig telefonen. Sökte med fötterna och fann tofflorna som åkt in under fåtöljen. Tog eldgaffeln för att raka isär den falnande glöden, när någonting fick henne att stanna upp mitt i rörelsen. Smärta blev till mörker och hjärtat slutade slå redan innan hon nådde golvet.

Hjälpa

Jävla svin, tänkte hon. Synd att du är död. Med handen över munnen som för att hålla tillbaka magens innehåll såg hon ner på högen av människa framför sig, medan den andra handen höll i pinnen till domkraften. Slaget tog visst bättre än hon tänkt. Eller sämre kanske. Egentligen ville hon ju inte ta död på honom, men fullträffen hade varit exemplarisk. Tinningen hade öppnat sig som en tunnel in i det okända. Vilka tankar hade vandrat runt där inne, slagit sig ner och tagit tolkningsföreträde? Avgjort, att allt det hon bett honom att låta bli, var ett påbud från gud, guds vilja. Det riste i benen och hon var tvungen att sätta sig ner. Det kalla kyrkgolvet letade sig igenom de tunna sommarbyxorna men hon kände inte av kylan. Konstigt, tänkte hon, jag borde vara förkrossad över det jag har gjort, men att sitta här bredvid och se på honom, riktigt se på honom gör mig kusligt lugn. Hon lutade sig fram, studerade ögonen som oseende tittade upp på de vackra takmålningarna. De skulle aldrig mera be henne, tvinga henne eller fälla tårar. Tårarna som han tvingade fram, för att hon skulle känna det som om hon svek honom. Gjorde honom illa. Lät sedan blicken vandra ner till de vackra händerna, han hade faktiskt vackra händer med välskötta naglar, minnet av de uppfordrande fingrarna fick blicken att hastigt lämna kroppen. Vad höll hon på med? Hon reste sig darrande upp, blodet pumpade så hårt att hon nästan tappade andan. Här kunde hon inte stanna, måste bort, iväg härifrån. Sidoskeppets dörr stod på glänt och hon backade, tills hon kände det kalla stålet i dörrklappen mot sin hand. Hon vände sig om såg på det sorgliga byltet på golvet. Om ändå allt hade gått som det var tänkt, då hade han fått svettats, lidit och ställt till svars, nu var han däremot lyckligt ovetande. Nu kunde ingen hjälpa, hon hade utan att det varit hennes mening, överlämnat honom till hans egen gud att döma. Hon svepte snabbt med blicken mot kyrkbacken, gled ljudlöst ut genom dörren och bort mellan de stora anrika gravstenarna och försvann.

Vykort

Om inte regnet börjat falla hade hon nog gjort det. Smattret mot fönsterblecket lade ett stråk av melankoli över sinnet. Vätan från hennes kappa färgade det ljusa trägolvet mörkt och som fast i en annan rymd blev hon stående. Om,...detta ord får allt att framstå som en ursäkt för det man inte gjorde. Handen for genom väskan som hon ställt ifrån sig på stolen och i bottnen stötte fingrarna på metall. Nagelfilen hade kilat in sig i fodret. Med ett irriterat ryck slet hon loss filen och blottade innanmätet under det trasiga tyget. Hon såg det först inte men när hon undersökte skadans omfattning anade hon något som låg inne i fodret. Med ett pincettgrepp fick hon tag på en pappbit. Omsorgsfullt ihopvikt i två vändor. Vad var det här? Ett gammalt vykort?! Hon sjönk ner på stolen bredvid. Den våta kappan smet åt runt hennes kropp men hon märkte ingenting. Försiktigt vecklade hon upp det och blicken föll på en gulnad bild av ett berg med ett flott hotell i förgrunden. Baksidan var sparsmakad. Det var avstämplat i Salzburg och med en ensam, sammanhängande strof, som slog an en sträng i henne "det är lätt att tjäna en vän, att vaka med öga och tanke, att ösa med rastlösa händer ur hjärtats hetaste källor, att skänka sin kraft, sin tro". Orden smög sig in i henne och rullade ihop sig i magen som en orm under en tidig vårsol. Hon satt så, läste orden och såg på bilden. Skapade en bild av avsändare och mottagare, en bild av innerlighet. Längtan. En självklarhet i tilliten till den andre. Så var det. Med ens förstod hon. Stolen mötte golvet och dörren gapade medan ljudet av klackar tonade bort i trapphuset.

Ljuga

  - Du ljuger! två röda fläckar blossade på hans kinder. Ilskan och frustrationen gav egentligen inte plats för någon annan känsla och just nu var det de som fyllde varje fiber av hans kropp. Han försökte ta tag i personen som just sagt honom att han aldrig skulle finna sitt eget hem igen och gjorde en sista ansträngning att få öonkontakt. Men allt blev en virrig färgsnurra och med hjärtat halvt på väg ut genom bröstkorgen vaknade han och formligen badade insvett. 

                                                                               *

Han lät det varma vattnet skölja  bort natten.  Mardrömmarna hade blivit värre. Förr kunde det hända någon gång i månaden, på senare tid hade han börjat vakna mest varje natt. De tidigare personerna utan ansikten började få konturer och skiftningar som mer och mer visade vem de var, vad de var.

Han hade ingen lust att  kliva ut ur badrummet och möta mamma, få alla frågor som han inte kunde, ville svara på. Han kunde höra henne hojta till lillbrorsan.  Tur att han var som han var. Inget tjafs eller bråk. Av de två bröderna var Kalle den han tydde sig till mest, liknade honom både i humöret och tanke. Linus var en annan femma med sina hetsiga tonfall. Inget tålamod och allt skulle ske på en gång.  Helst redan igår. Bertil drog duschdraperiet åt sidan jagade med handen längs väggen efter handduken och ryggade till när fingrarna mötte vått och varmt. Han vågade knappt vända på huvudet. Med nattens dröm i färskt minne kikade han sakta med ena ögat.  På kroken hängde en genomsur handduk. Konstigt, han mindes bestämt att han hade hängt upp en torr precis innan han klivit in i duschen. Vem hade hängt upp den här? Hans funderingar bröts snart av Linus irriterande tjut:

  - Men va faan Berra vilken djävla tid det tar, nu får ru skynda re! 

    Det small i dörren  och Bertil såg på handtaget som hysteriskt vippade upp och ner.  Han tog ett badlakan, som förmodligen mamma använt, som hängde bredvid handfatet.  Det var lätt fuktigt men det fick duga. Han snodde det runt höften och öppnade dörren. 

  - Men duu, det var på tiden. Linus himlade med ögonen och ryckte åt sig dörren, slank smidigt in emellan och tog den med sig i farten. Bertil suckade och tassade in på sitt rum.  

Hända

När solen stack in de första strålarna genom gardinen, satt han som en stenstod vid datorn. Det såg ut som om han inte rört en fena sedan kvällen innan. Han stirrade rakt fram seende och ändå inte. Datorns energispar på skärmen var aktiverad , det var bara den lilla lampan fram på laptopen som skvallrade om den fortfarande var igång. Ella såg på honom. Som vanligt hade hon bara klivit på, dörren var som alltid olåst. Sixten brukade muttra över hon inte ringde på innan hon steg in, men det brukade snabbt gå över. Innerst inne var han glad över hennes besök. Åtminstone hade hon alltid uppfattat det så. Nu muttrade han inte ens, det var lite för tyst. Med en isande föraning smög hon fram och lade en hand på hans arm. Som en stöt gick den kalla kroppen genom handen och hon drog den snabbt tillbaka. Värme och kyla sköljde över henne och med avsmak backade hon mot dörren medan paniken steg.

   - Faan, faan, faan, hon svor för sig själv. Jag måste ut härifrån innan någon upptäcker mig. 

 En dörr slog igen någonstans i huset och hon stannade upp, skärpte sina sinnen och lyssnade efter steg. Någon tog hissen slog hon fast, då hon hörde hissdörren av den gamla sorten dras igen och linorna i det gamla hisschaktet började jobba. Hennes ögon sökte sig bort mot datorn. Han satt kvar där, i samma ställning, med samma oseende blick. Instinktivt sökte handen efter dörrhandtaget. Hon öppnade och svepte med blicken längs korridoren. Den låg helt öde och hon höll andan då hon försiktigt tryckte till dörren för att ingen skulle höra den stängas.

   - Vad är oddsen? tänkte hon skärrat och snubblade ner för trapporna. Just idag.....varför måste allt sjukt hända mig?