Lukt

En strålande lördagmorgon sken in genom fönstret. Duffy`s Rockferry tonade svagt ur den gamla transistoradion som stod på fönsterblecket i köket. Hemtrevnaden från ljudet av koppar som slog mot fat och doften av nybryggt kaffe. Rickard sträckte lojt på sina 1.85cm där han låg. 

Nynnade lite falskt på en obestämd melodi och tänkte på nattens inte helt oangenäma anledningar till dålig sömn. Det var tredje gången de hade träffats. O'Learys var hans stammishak och att få hänga  där ett par timmar efter en tuff dag på bygget fick honom alltid att slappna av. Hennes kattlika uppenbarelse hade tagit andan ur honom. Redan då hon kommit kryssande mellan borden, den kvällen för två veckor sedan, hade han vetat. Natten hade än en gång bekräftat vad han ville och hoppats på. Han satte sig upp och drog med sig morgonrocken som låg slängd över sängkarmen, drog en hand genom den allt tunnare kalufsen och gick ut i köket. Där var ägg, rostat bröd och pålägg framdukat. 

  -Jaa, du Rickard, sa han tyst för sig själv. Framdukad frukost en lördagmorgon var banne mig inte igår. Han blev stående i dörren, betraktade henne och kom på sig själv med ett fånleende på läpparna. Hon stod och hällde över kaffet på en termos och han la armarna om kvinnan vid diskbänken, snusade i hennes hår och tryckte sig nära henne. Han hårdande mot hennes rygg. 

  -Såå..dags igen? undrade hon. Han kunde höra på hennes röst att hon smålog. Hon vände sig om och han såg in i hennes ögon. De var klaraste blå, med en mörkare ring runt iris. De log inte. Han stelnade till, förvirrad av det dubbla budskapet och kände hur morgonkraften rann ur honom. Osäker på stunden släppte han greppet. 

  -Kom och sätt dig, sa hon och slank förbi honom med termosen. Gud, jag är så himla kaffesugen, du rå'?

  -Mmm jo, mumlade han, och satte sig på den redan utdragna stolen. Hon hällde upp till de båda.  Tystnaden la sig som en obekväm mur mellan dem. Radion signalerade nyheter och hon lutade sig över bordet mot honom och skruvade ner ljudet. 

  -Man hör ju knappt vad man tänker, skrattade hon och knackade hål på ägget i äggkoppen. Skicka mig saltet är ru' snäll.

Han räckte henne saltkaret och när hon tog emot det harklade hon sig. 

  -Du, skulle jag kunna få ta en av dina extranycklar?

Han fingrade lite förvirrat på kaffefatet där en flisa av poslinet var borta, nu hängde han inte riktigt med. Vad ville hon egentligen? 

  -Varför då? undrade han och lyfte blicken. Hennes bedjande blick mötte hans och med en smekning tog hon hans hand och höll den mot sin kind. 

  -Tänkte att jag skulle komma förbi dig sen och laga nåt riktigt gott, du vet, en köttbit, lite pressad potatis, ett gott vin.....? hon lutade sig så nära honom att han kunde känna doften från hennes hud. 

Nu spann hon plötsligt, ögon och mun hängde ihop igen. Han tyckte om vad han såg och gav efter med ett stön. Han var alldeles för snäll, det var vad alla sa om honom, men han kunde inte neka henne. Han var bara inte säker på, om det var det han var eller om det var det faktum att hennes röst lovade någonting mer. Var han så lättköpt? Ja va faan, det bjöd han på. 

  -Ok, ta den, sa han, den hänger i nyckelskåpet. Men bara för idag. Han spände blicken i henne. 

  -Tack, schyrre, sa hon och plockade några smulor av rostat bröd från blusen. När är du hemma idag, förresten?

   Han hade egentligen inte tänkt gå ut överhuvudtaget. Men det sa han inte. Dagen skulle tydligen inte bli som han hade hoppats på och det kändes som om han borde göra en omvärdering av den. Morgonens förväntan var som bortblåst. 

  -Jag är väl hemma vid sjutiden. sa han reste sig och tog med sig kaffekoppen. Drack ur det sista innan han ställde ner den i diskhon. Jag ska ta en dusch så kan vi väl snacka då jag är klar?

Hon sa inget, tittade bara på honom med sina klarblå. 

Han stod som bäst och torkade sig mellan tårna då han hörde skrammel från nyckelskåpet i hallen och ytterdörren som slog igen. Han blev inte klok på den kvinnan. Men det var väl en av anledningarna antog han, det som var själva utmaningen.