Nöje

Det piskande regnet kröp in under kläderna och klistrade de redan tighta byxorna än fastare mot kroppen. En rännil av vatten från hennes testar letade sig nerför nacken och in under tröjan. Hon var genomfrusen. Hukande under den svaga gatulampan tittade hon oavvänt upp mot det tredje fönstret till höger om porten. Hur länge skulle hon behöva stå här? Än en gång hade hon aningslöst låtit sig luras av charm och vältalighet. Men det här var sista gången. Lampan i trapphuset tändes, någon var på väg ut. Som en katt smög hon fram emot porten då dörren med ens gled upp. En förvirrad blick från en äldre dam mötte hennes. Snabbt tittade hon bort och gled in innan dörren slog igen. Värmen omfamnade och en suck av njutning undslapp henne. I ögonvrån kunde hon se damen titta undrande men hon hade inte tid att fundera på varför utan tog trapporna i några långa kliv. Där var hans dörr. Hon gick fram, la örat intill brevlådan och höll andan. Mumlande röster trängde ut, små spridda skratt och så steg som närmade sig. - Jag ska bara ta ut soporna! Paralyserad kunde hon höra hans djupa baryton hojta genom lägenheten och strax därpå följas av ett skratt. En hand på dörrhandtaget. Handtaget trycktes längre och längre ned. Varför bar inte benen? Inom sig skrek hon, men hon kunde inte röra sig. Paniken rusade i henne då dörren gled upp....en smäll, två smällar. Hon tittade yrvaket upp och mötte två förebrående ögon. - Alltså, nu får du ge dig, stå ut med dina skrik och grymtningar kan jag göra, men det är inget nöje direkt att bli utsatt för högerkrokarna varenda natt, jag sover på soffan. Hon såg efter honom, vad var det som precis hade hänt? Förvirrad lade hon sig ner och lät sig övermannas av sömnen igen.

New York

Min hand nuddar vid din där vi sakta går längs kajen. Jag förnimmer din värme men lägger band på mig. Det är något i luften och en otålig rädsla kryper som spindlar över huden. - Jag har något att berätta, säger du och stryker med en vilsen hand genom skägget, jag ska resa till New York. Jag stannar mitt i steget. - Vad är det du säger, ska vi till New York? Dina ögon ser in i mina och jag ser förvåningen som ger vika för sorgen. - Nej, JAG ska till New York, jag flyger redan i morgon bitti och vet inte riktigt när jag kommer tillbaka. - Så konstig kajkanten ser ut, titta skrattar jag. Den buktar, vänder på sig så att vattnet nästan svämmar över. Oförklarligt börjar den röra på sig, så jag tar tag i din rockärm för att inte ramla och tänker tanken som inte vill forma sig till ord. Du håller i mig, lägger dina händer på mina axlar och fäster din blick i min. - Sandra, jag..... Jag ser hur du kämpar med orden, hur dina läppar rör sig. Att du har så vackra läppar, nästan kvinnliga, det har jag aldrig tänkt på förut. Du skakar mig tillbaka i nuet. - Jag har träffat en annan, Sandra. Tanken är släppt, orden skapar sitt sammanhang och hettan rusar genom mig. Som i trans lyfter jag av dina händer, tar ett par steg tillbaka. Tafatt söker dina händer mina. - Rör mig inte, rösten bär knappt, du ska aldrig någonsin röra mig mer, hör du det? Förlamningen släpper och jag lämnar dig där du står och så länge du ser håller jag huvudet högt.

Uppvaktning

Solens första strålar träffade rutan och strimman av ljus bildade en skimrande bro. Leende lät hon sin hand sköljas över av de dansande partiklarna medan hennes tankar vandrade iväg. Här var hon nu. För första gången i sitt liv var hon sin egen. Hur hade hon ens trott att det andra sättet att leva var det enda. Som en dröm passerade de gamla minnena, en kavalkad av bilder som hon inte längre var en del av. Fönstret protesterade en aning då hon hakade av haspen men gav snart efter. Den gnistrande senvinterdagen log och ropade kom, så hon tog ett djupt andetag. Lät lungorna fyllas till bristningsgränsen av det friska som gjorde henne alldeles yr. - Men lilla vän, fryser du inte? en röst nådde henne genom tankarna. Hon kisade i ljuset och två bekymrade ögon mötte hennes och fasta händer ledde henne tillbaka till sängen. Händer som vant stoppade om henne och som plötsligt stannade upp i rörelsen. - Hur kom du på iden att öppna fönstret? nu var de där igen, de bekymrade ögonen. - Den kunde väl inte stå där ute när den gjort sig sånt besvär? - ??? - Med uppvaktningen, log hon, jag har precis blivit uppvaktad av friheten.

Sötma

Vad i hela....?Nog var det väl själva den. Irene stirrade på den obäddade sängen, golvet såg hon knappt under kalsonger, strumpor och svettiga t-shirts.  Med en suck gled hon ur sin kappa och började dra ihop lakanen. Det var andra gången den här veckan som hon kommit hem och funnit hans rum testbombat. Men hon hade väl sig själv att skylla, hon hade själv erbjudit honom att flytta hem igen. Bara så länge,hade hon sagt. Tills du hittar något eget, hade hon insisterat. Hon såg framför sig mysiga kvällar vid tv:n, med långa diskussioner om ditt och datt. Vad hade hon trott egentligen? Sötman i att återigen få rå om och ta hand om sonen hade snart bytts ut i ett evigt tjat om att ta undan efter sig. Irritationen sjöng i huvudet på henne och pulsen ökade ju mer hon tänkte på det. Hon tvungen att sätta ner foten nu, tvungen att ge honom ett ultimatum. Antingen fick han börja hjälpa till hemma eller faktiskt finna nån annanstans att bo. Med tårna, in under byrån, fiskade hon upp en förlupen strumpa som hon la ner med det andra i tvättkorgen. Så får det bli. Med en sista handpåläggning på överkastet kastade hon sedan en blick över rummet. Så där ja, nu såg det åtminstone ut som ett beboeligt rum inte en sanitär olägenhet. Just då hon ställt ner korgen i badrummet, gick det i ytterdörren. Hon vände sig om. Ögonen som tittade på henne, leendet i mungipan och den långa gängliga kroppen som kom fram till henne. Golvet försvann och hon fann sina fötter dinglande ett par decimeter upp i luften. - Faan morsan, dig kan man lita på. Rummet är ju vackert som en tavla. Hans skratt omfamnande henne. Med en kram ställde han ner henne igen och hon såg ryggen på honom där han försvann in genom dörren till sitt rum. Hon log ända in i själen, trots allt, nog fanns det en sötma i att åter få rå om.

Vinter

Genom den skeva dörren kunde hon se hur vinden byggde vallar av den nyfallna snön. Hennes andedräkt bildade moln som immade igen hennes glasögon och hennes frusna händer försökte gnugga de rena. Här i den gamla ladan bakom uthuset skulle ingen komma på idén att söka. I samma stund som hon sökte sig längre in bland de gamla redskapen hörde hon något. - Men vart har ungen tagit vägen? en bekant röst bröt igenom vinden som nu tagit i ordentligt. Instinktivt gjorde hon sig ännu mindre trots att hon så gärna ville ge sig till känna. Mammas sista ord satt som på pränt. Hon kunde fortfarande höra hennes uppfordrande röst som slitit sig i vinden, dansat in i hennes huvud och fastnat där. - Gud nåde dig, hade hon ropat efter henne, slarvar du bort den nya väskan så ska du banne mig få ett kokt stryk. Våga inte komma hem utan den. Rädslan sköljde över henne där hon hukade under de gamla räfsorna. Halsen tjocknade och hon kände gråten komma. Frenetiskt bet hon i läpparna men tårarna gick inte att hejda. Ilsket satte hon sig ner och lät de rinna. Genom gråten kunde hon höra ladans gistna väggar gnälla, sjunga om kyla och snö och lutad mot den kalla väggen ebbade tårarna ut. Hon kände den första värmen börja nere i tårna. Den spred sig sedan upp genom muskler, brosk och ben och när den omfamnade magen och livet blev hon så otroligt trött. Kroppen kändes med ens så lätt och hon lät sig vaggas till sömn av vinterns konsert.

Resultat

Nyckeln i låset, handen som vred den runt. Ljudet av kolven som släppte på spärren. Tyst smög hon in genom dörren med sina skor i ett fast grepp. Stannade till i hallen och lyssnade, spände öronen för att uppfatta minsta antydan till rörelse. Det enda som hördes var köksklockans taktfasta slag och hon slappnade av med en djup suck. På danströtta fötter tassade hon in i köket och öppnade kylskåpet. Vem faan hade stoppat in mjölken längst in, lite irriterat flyttade hon på den halvfulla smörbyttan. Fick tag på en tetra, satte den mot munnen och drack direkt ur paketet. Ahh, kall mjölk var det bästa som fanns. Med en njutbar rap ställde hon in den igen och vände sig om. Hjärtat närapå stannade när hon såg gestalten som satt vid köksbordet. Han sa ingenting, bara stirrade på henne. Stora ögon som var fyllda av en smärta hon inte kunde tyda. - Är det så här det kommer att vara hädanefter? frågade han och reste sig. Han kom intill henne och drog sin hand med hårda fingrar genom hennes hår. Hans händer grep tag i håret och smärtan tårade hennes ögon. Så släppte greppet och hans armar föll utmed sidorna. - Jag går, sa han och lämnade henne stående mot kylskåpet, jag orkar inte längre. Han böjde sig ner, tog väskan som stått färdigpackad vid köksstolen och gick utan att vända sig om. Förvånad och smått chockad hörde hon ytterdörren slå igen. - Så, det är så här det ska vara hädanefter, tänkte hon och sjönk ner på köksgolvet.

Tolerans

Med baksidan av sin hand torkade hon bort resterna från det som magen just gjort sig fri ifrån. Den beska smaken av magsyra låg som en tunn hinna över hennes tunga och tänder. Var tanten död? Det sjöng i hennes huvud, ett entonigt ljud som skruvades upp hela tiden medan hon såg på kroppen framför sig. Faan, fan, hon strök undan tåren som letade sig nerför kinden, vad skulle hon nu göra? Kanske var det bästa att bara dra. Ingen hade sett henne gå in på toaletten, efter kärringen med den lilla lustiga hatten. Varför hade tanten varit tvungen att lägga sig i? Plötsligt steg ilskan i henne, just det, så var det. Det hade inte varit hennes fel. Om bara tanten hållit käften hade det här aldrig hänt. Hon kunde bara inte tolerera att andra talade om för henne vad hon fick och inte fick göra. Röster hördes plötsligt utanför och hon sökte sig till dörren. Med ena handen beredd mot dörrhandtaget och den andra lagd över den egna munnen lyssnade hon andäktigt efter röster, som antingen närmade sig eller fjärmade sig. Hon tordes knappt andas. Rösterna försvann och hon gläntade på dörren, kastade en blick ut i butiken och sedan en tillbaka på den lilla lustiga hatten som låg bredvid sin ägarinna. Magen var på väg att vända sig igen så hon klev ut, stängde snabbt dörren bakom sig och lämnade kundtoaletten. Ingen såg, ingen anklagade, ingen sprang ifatt henne och bad henne förklara. Hon slet hastigt upp butiksdörren och kastade sig ut samtidigt som två män var på väg in. Sammanstötningen fick den ena att tappa sina handskar och ett ilsket utrop undslapp honom. - Förbaskade slödder, tänk att man ska vara tvungen att tolerera vad som helst nu för tiden!

Skuld

Siffrorna hånskrattade mig rakt i ansiktet. Var fanns pengarna? Bägge barnens konton var tömda in på bara öret. Jag tittade sorgset på dig där du stod som ett frågetecken. Hur skulle du kunna veta var de tagit vägen? Din stora kropp vaggade fram till stolen och du satte dig ner. Ditt huvud började luta misstänkt åt sidan och så kom det, svadan, som den alltid gjorde då du gjort något du visste var fel men inte kunde erkänna för dig själv. Ja varför gick jag på dig om det här, det var ju jag som inte fattade hur mycket du hade offrat. Inte älskade jag dig längre heller, för så här gjorde man inte mot den man älskade. Hostningarna kom precis innan du föll ihop på golvet och rosslet gjorde mig skräckslagen. Med svag röst bad du mig om vatten och jag sprang ut i köket efter ett glas. Hjärtat bankade och för en stund glömde jag barnens konton. De var ju i rådande stund inte något som kändes viktigt. Skulle jag ringa efter ambulans? Du skakade på huvudet och reste dig mödosamt upp och lutade dig mot väggen. Plötsligt for skuldkänslorna över mig, det här hade jag kunnat tagit en annan dag. Med en hand mot väggen och mig på din andra sida tog du dig upp i stående. Jag vände mig om precis då du släppte väggen och var det inte ett litet leende jag såg i dina ögon? Näh, jag ruskade på huvudet, herre gud, jag började bli paranoid. Jag sa åt dig att gå och lägga dig en stund så skulle jag komma in med lite att dricka. Din smekning på min kind bekräftade mig och jag log mot dig. Blicken från dig var allt annat än vek. Ett varmt spjut sköt genom kroppen och jag insåg med smärta att du än en gång snärjt mig med skuld.

Nytt försök

Förtvivlat grep hon med tårna om de slemmiga stenarna. Det var svårt att hålla sig uppe samtidigt som hon försökte ta sig framåt. Bara hon kom fram till vassen skulle hon kunna gömma sig. Långt bakom sig ljöd skallet från hundar som ivrigt sökte sitt byte. Det brann i halsen av magsyran som obevekligen stötte mot gommen och hennes hjärta slog så hårt att hon kunde höra de taktfasta slagen inne i huvudet. Ett blekt ansikte som stirrade på henne, kom igen och igen för henne. Ögonen var utan liv, men det var som om de ändå anklagade henne. Hon hade faktiskt inte gjort någonting, bara flyttat lite lätt på sig när han kommit farande, rasande av ilska. Det var hon van vid, så van att hon numera inte brydde sig om att ta reda på varför utan oftast sökte sig undan, tills att utbrottet mojnat. Den här dagen var inget undantag. Jo på ett sätt. Hon hade inte hunnit undan. Hon hade stått på översta trappsteget till källaren, på väg ner för att hämta en burk med sylt ur förrådet, då dörren till biblioteket slagit upp. I sedvanlig ordning hade han kommit rusande med fradgan skummande runt munnen. Vad som väckt hans vrede just den här dagen, var inte helt lätt att veta. Det kunde vara allt från att pennorna inte låg som de skulle, alltså enligt hans regler, till att han bara fått en tanke som inte villa tränga ut ur hans hjärna. Han hade genast fått syn på henne och... tänk det hade ju gått så lätt. Hon hade bara tagit två steg åt höger och hans utsträckta händer hade inte funnit henne att greppa tag i. Förvåningen i hans ögon då han handlöst föll utför stentrappen fick henne nästan att skratta där hon kämpade för att hålla sig upprätt. Hundskallen kom närmare nu och hon gjorde ett nytt försök att ta sig in i vassen. Hon måste längre in bland vassrören, innan hundarna och dess förare kom så nära att de kunde se henne.

Beslut

Allt var tyst, den sena Jämtlandsnatten skapade sitt eget ljus med fjällen som fond. Det våta gräset kilade in sig mellan hennes tår, det killade så där skönt som bara daggvått gräs kan göra en varm försommarnatt. Hon lät sina sinnen fyllas av mättnaden i dofterna från midsommarblomster, hundkex och syren. Ett vägskäl, så gott som något, hade gjort sig gällande och hon måste välja. För och emot hade gått genom kvarnen i huvudet, stötts, blötts och nu fanns det ingen återvändo. Ett stråk av vemod riste i henne och hon visste, bara så där, hur hon skulle göra. Som alltid fann hon svaren här. Det var som om naturen talade till henne och gav henne både styrka och riktning. Så skulle hon äntligen kunna sova, eller inte. Hon satte sig på trappan och lät förnöjt de första morgonstrålarna träffa hennes slutna ögon.