Så gulliggulli man kunde vara då. Brorsan hängde som vanligt över mamma. Fnittrade och puffade på henne. Och mamma njöt, det var ju klart. Bäste sonen. Han som aldrig gjorde ofog. Tillåt mig småle. Jag sneglade på pappa. Han såg på mamma och ändå inte och inte ens med en blinkning visade han vad han egentligen kände. Jag hade förstått att allt inte var som det skulle mellan de. Gap och skrik på nätterna. Tårfyllda ögon och luften full av spända osynliga trådar. De morgnarna ville jag bara krypa tillbaka i sängen och gömma mig under täcket, glömma att det var dag. Men nu var det helg minsann, ut med bilen bara och så låtsas vi alla att allt är som vanligt.
- Snälla Lukas, häng inte över mig!! mammas lena röst hade ett stråk av irritation i sig och jag log för mig själv. Se där, det var alltså inte bara sött med brorsan.
- Lukas kom och sätt dig hos mig och Martina, sa pappa trött, låt mamma få plocka upp i lugn och ro.
- Nää, jag vill vara hos mamma!! Lukas räckte ut tungan åt honom och klängde ännu värre. Mamma visst kan jag vara här med dig? Visst? Jag hjälper dig jag. Visst?!
Mammas öron rodnade och jag väntade bara på utbrottet. Hennes öron avslöjade henne varje gång. Så mycket hade jag lärt mig och jag visste att hålla mig undan då det bröt ut. Pappa såg det också.
- Lukas!! Det var väl själva den, kom hit! kan du inte komma sätta dig och vara snäll som Martina?
Jojo, snäll som Martina, jag suktade på berömmet och kikade i smyg på pappa igen men han mötte inte min blick den här gången heller. Det kändes i magen och sårat tittade jag ner på mina skor. Lukas kom farande, klämde sig ner emellan oss och pappa la armen om honom.
- Jag går och kikar runt en sväng, sa jag och hoppade ner från den gamla trälåren som pappa envist plockat med sig från den förra rastplatsen.
- Mm, mumlade mamma från bakluckan, se dig för bara. Hon såg mig inte heller. Kanske man skulle ta och försvinna. Det funkade varje gång som Lukas drog iväg. Då skulle det väl funka för mig, Elller? Om jag inte provade skulle jag aldrig få veta. Sagt och gjort. Med små steg tog jag stigen förbi bergsknallen och in bland träden. Jag kunde se de alla tre mellan stammarna. De blev mindre och mindre för varje steg. Inte en enda gång vände de på huvudet.
Besvikelsen kom över mig och tårarna brände bakom ögonlocken. Nåja var det så de ville ha det så, inte mig emot. Ilsket besviken, ökade jag på steget och kom längre och längre in bland träden, omkull fallna stammar och mossa. Nonchalant vände jag mig om igen. Nu skulle de väl stå där och ropa och be mig komma tillbaka, men så lätt skulle de inte komma undan. Kylan kröp inunder hårfästet. Var var de? Det enda jag såg var träd men ingen bil, ingen mamma, pappa eller lillebror. Stigen jag gått på var också borta.
Det här var ju inte meningen.
- Hallå?? Var e ni? Mamma......pappa....? Ropet studsade mot stammarna och tillbaka till mig, men inget svar. Besvikelsen gick snart över i rädsla, kroppen skakade och nu brände inte bara tårarna, de forsade ner för mina kinder. Paniken började krypa i skinnet och mina ben fick med ens fart och började springa, men jag visste ju inte vart jag skulle. Jag irrade runt runt, grät, sprang och ropade. Trött och med gråten som mojnat en smula sjönk jag ner på mossan i ren utmattning. Så mjuk, så skön och innan jag visste ordet av slocknade jag.
- Men lilla Martina!....där är du. Den varma lättade rösten trängde sig in i min drömlösa sömn. Sömndrucket gläntade jag på ögonlocken och såg det jag längtat efter. Mamma och pappa stod där med oron skriven över hela ansiktet.
- Martina....du e ju inte klok ju, brorsan kom rusande och kastade sig över mig. Du får aldrig komma bort så mer, skrek han och lade sina armar hårt runt min hals och kramade så jag till slut fick bända loss honom. Mamma och pappa tog mig i varsin hand och med Lukas studsande runt oss gick vi tillbaka till bilen.
Det var här allt startade, allt förändrades. Jag ser det nu, i livets backspegel
