Fascinerat

Träden skuggade ingången. Ljudlöst närmade han sig den murkna dörren och gled in. Fångade, med en rörelse in dörren bakom sig för att förhindra den från att avslöja honom. I det höga sorlet noterade ingen hans inträde i stugan och tyst stod han och betraktade scenen framför sig. Människans emellanåt avsaknad av vett, som spelade ut hela sina register gjorde honom mållös och fascinerat tog han  in alla detaljer. Bevarade de i minnet och visste att både en och två av de närvarande skulle få höra ifrån honom inom kort. Som en vålnad försvann han igen, lika ljudlöst som när han kom. 

En mening!

En tidig morgon och solens första strålar träffar kanten på persiennen. Täcket är tjockt och värmen inunder manar att inte kliva ur utan ligga kvar. Låta nattens timmar sakta lämna tryggheten därunder. Så sakta att själen hinner med att uppfatta dagen. Med slutna ögon följer fingrarna ansiktets konturer, känner skillnaderna i huden och i vilan passar vakten på att lämna sitt uppdrag. Så slussarna öppnas och man faller. Som en damm som brister, brister också den falska muren. Den som hindrat sorgen att komma ikapp. Nu är den här och viskar om tröst. 

(Meningen är tagen ur: Att föda ett barn av Kristina Sandberg/ ...så slussarna öppnas och man faller...)

Långsamt

Hon drog åt sig handen. Räcket på bron, som ledde över den långsamt rinnande bäcken, var full av mossa. Hon tyckte om att se på den men avskydde fukten mot huden. Med sin vänstra hand drog hon av sig sin halsduk, lade den över räcket och ställde samtidigt ner sin gröna väska.. Väskan var full av minnen, som hon nu hade bestämt sig för att göra sig av med. Lätta på ryggsäcken som idag var mer en ständig börda än ett hav av goda minnen. Hon hängde sig, med överkroppen, över räcket och tittade ner på bäcken där flödet letade sig inunder henne och bron. Små virvlar som drog med sig löv och skräp som legat på ytan och vattenskutt där bäcken hoppade över de spridda stenarna. Besviket rätade hon på sig. 

Nej det här var inte vad hon hade tänkt sig. Hon böjde sig ner, fattade ett stadigt grepp i väskan och började gå igen. Hur länge visste hon inte bara att hon måste. 

Rabbla

Aj! Hon kippade efter andan av smärtan och höll handen som skydd medan hon kisade mot det vassa ljuset. Solens skarpa tog ett grepp om henne när hon för första gången på väldigt lång tid  tog emot den. Vartefter ögonen vande sig kunde hon skönja ett sprakande fyrverkeri av färger och hon slukade varje detalj med en hunger hon inte trodde var möjlig. Begärligt drog hon djupa andetag av den friska höstluften. Dörren bakom henne gick igen med ett klick, som ljudet från en dörr med kodlås och leende vände hon sig om. Hon kunde fortfarande höra fångvårdspersonalen rabbla regler, lagar och annat trams som hon måste förhålla sig till. Men för första gången sedan hon skrivit under frigivningen kände hon sig fri. Det andra det skulle nog ge sig vartefter men just nu ville hon bara vara. Vara i sin egen sanning.