Rabbla

Aj! Hon kippade efter andan av smärtan och höll handen som skydd medan hon kisade mot det vassa ljuset. Solens skarpa tog ett grepp om henne när hon för första gången på väldigt lång tid  tog emot den. Vartefter ögonen vande sig kunde hon skönja ett sprakande fyrverkeri av färger och hon slukade varje detalj med en hunger hon inte trodde var möjlig. Begärligt drog hon djupa andetag av den friska höstluften. Dörren bakom henne gick igen med ett klick, som ljudet från en dörr med kodlås och leende vände hon sig om. Hon kunde fortfarande höra fångvårdspersonalen rabbla regler, lagar och annat trams som hon måste förhålla sig till. Men för första gången sedan hon skrivit under frigivningen kände hon sig fri. Det andra det skulle nog ge sig vartefter men just nu ville hon bara vara. Vara i sin egen sanning.