En mening!

En tidig morgon och solens första strålar träffar kanten på persiennen. Täcket är tjockt och värmen inunder manar att inte kliva ur utan ligga kvar. Låta nattens timmar sakta lämna tryggheten därunder. Så sakta att själen hinner med att uppfatta dagen. Med slutna ögon följer fingrarna ansiktets konturer, känner skillnaderna i huden och i vilan passar vakten på att lämna sitt uppdrag. Så slussarna öppnas och man faller. Som en damm som brister, brister också den falska muren. Den som hindrat sorgen att komma ikapp. Nu är den här och viskar om tröst. 

(Meningen är tagen ur: Att föda ett barn av Kristina Sandberg/ ...så slussarna öppnas och man faller...)