Garanti

Holger hade som vanligt vaknat i morgonens första timmar. När de första strålarna smet in mellan fönstret och persiennen, steg värmen i rummet och trots att han sovit under bara lakanet svettades han. Under bråkdelen av en sekund kunde han ana strimman av hopp men så snart hans medvetande vaknat till kom allting över honom igen, samma sak varje morgon. Alla tjatade om att han skulle ge det tid. Snart skulle han kunna tänka på annat istället för att känna smärtan över att ha blivit övergiven, förlorat henne. Det var bara det att smärtan tyckets aldrig ge med sig. Hur han än bar sig åt såg han henne. I kön inne på Coop, framför sig på bussen. Alltid fanns det en del av henne som försvann ner för trappan på "Groovin", deras favoritställe. Varför hade hon lämnat honom här i all sin ensamma skröplighet? Ilsket drog han näven i  nattduksbordet och sparkade frustrerat av sig lakanet. Förbannat vad varmt det var. Svetten letade sig ner mellan skulderbladen, en dusch var vad han behövde. Den skulle åtminstone kyla för stunden  även om inte ens det var en garanti. Vid byrån ryckte han med sig ett par rena kalsonger, stängde in sig i badrummet och lät vattnet svalka hans kropp och ältande tankar.

Bild

Flötet gungade sakta i takt med de små krusningarna som drev in mot bryggkanten. Linan hängde och gjorde inte mycket väsen av sig. Luften var mättad av sommarens dofter och så här i gryningen var det som om hela världen rymdes i bröstet. Med ansiktet vänt och ögonen slutna mot morgonsolen, tillät hon sig att sväva bort i tanken. 

I hörnet av båtskjulet såg Holger hånleende på henne och betvingade sin impuls att radera det  njutningsfulla uttrycket i hennes ansikte. Hur har hon mage? tänkte han. Att se så tillfreds ut, lycklig, när han led alla helvetes kval. Med ett barns oresonlighet var Holger in i hjärtat svart av avund. Kunde inte han, skulle inte hon och försiktigt smög han sig ut på bryggan.

Ett litet men ett fullt hörbart ljud bröt den mättade tystnaden. Som ett förebud drog ett moln in, skymde solen och hon vände sig instinktivt om. Blicken hos hennes plågoande var triumferande och det sista hon minns var sorgen över att allt hon hoppats, önskat inte längre var möjligt. 

Bild

Hade du levat i samma andetag hade vi båda funnit ett sammanhang. Nu går vi sida vid sida, tysta, utforskar långsamt vägen som sträcker sig framför våra fötter, livrädda, att ta ett förlupet steg åt sidan.  Tänk om våra vägar korsas och vi båda inser att vi inte var för varandra. Tanken svindlar och jag låter tåren falla. 

Pengar

 - Pengarna eller livet. Uttryckslöst tittade hon in i de vassa ögonen bakom den heltäckande strumpan av angoragarn. Rosa med guldstick. Undrar om han menade det med ett utropstecken eller som en fråga, tänkte hon och kliade sig förstrött i örat. - Va faan, är du döv skrek munnen och ögonen himlade sig. - Hörde ru inte va ja.......   Ståljalusin sänkte sig sakta ner och som i en dröm såg hon det rosa angoragarnet ilsket vippa upp och ner. Man borde inte låta pengar göra en så upprörd sa hon för sig själv,  öppnade kassalådan och fyllde sin stora bag. 

Om

Om bara regnet kunde stoppa för en stund, skulle jag skynda över gatan med famnen full av nybakat bröd. Bjuda de hungriga det bakade brödet med smält smör och omfamna för kärlekens skull.