Ful och rusa

Kylan från den kalla asfalten trängde in genom de tunna strumpbyxorna. Kinderna bar spår av intorkade tårar, håret tovigt och på vissa ställen stora tomma fläckar. Huvudet sved, brände och i bröstet satt gråt kvar men hon vågade inte släppa fram den för då skulle De höra henne och finna ut var hon var.  Det var andra gången den här veckan. Slaget mot marken var så hårt att hon tappat andan. 

   - Men hur ful får man va?! den gnälliga rösten mot nacken och spridda elaka skratt. Och hon visste precis vem det var.  Jenny. Jenny var äldst och de andra gjorde som Jenny sa. 

     -Vi kanske måste fixa till dig lite, fortsatte den. 

 Stora tussar hade följt med deras krävande händer. Med tårar i ögonen hade hon förtvivlat försökt slita sig loss. Men hårda händer höll henne platt mot marken. 

      - Så där ja, en liten makeover, skrockade Jenny, nå vad säger ni brudar ska vi fixa fejjan lite också?! 

Nickedockorna föll in i skrattet i vanlig ordning. 

   Utan att hon såg något kunde hon förnimma en förändring i trycket mot marken då en helt annan röst bröt in. 

   - Men, va faan håller ni på med?  Släpp henne! Ilskan var direkt, horden av likatyckande släppte henne och rusade skräckslagna in i det skyddande mörkret. 

  Varsamma händer lyfte henne från marken och gav henne en frist från frågor och antaganden.  

    - Håll i mig så hjälper jag dig hem. Rösten var mjuk och snäll. Var bor du?  Omtänksamma ögon mötte hennes och rädd för fler slag slet hon sig loss. 

    - Hallå, du behöver inte vara rädd. Rösten följde henne men hon vågad inte lita på den. 

  Utrymmet under bron var så pass stort att hon inte syntes, om man inte visste. Och nu måste hon bestämma sig, skulle hon avslöja sig och chansa på att ingen såg henne eller sitta kvar till att hon var alldeles säker? Allt var tyst. Utan att se sig om rusade hon för allt vad livet höll. Det brände i halsen, lungorna spände och allt hon kunde tänka på var att komma bort ifrån plågoandarna. In genom porten och upp för trapporna. Hissen hade hon inte tid med, tänk om de var efter henne? 

   När ytterdörren stängdes bakom henne sjönk hon ner på golvet och lät all sin uppträngda gråt välla fram. Hur länge till? Hur länge till skulle hon orka? 

Instängd

Eftermiddagen hade börjat som alla andra eftermiddagar med den evinnerliga frågan om vilken mat som skulle undfägnas. Ingen hade någon ide. Som vanligt. Benen värkte av trötthet, huvudet kändes som två storlekar mindre, en blick in i köket och naturligtvis var disken inte diskad. Om inte det brunnit förut så gjorde det nu. Hela jag brann av frustration och ilska. Ja ren skär djävla förbannad ilska. Sparkade av mig skorna så att de stack åt varsitt håll i hallen. Krängde av mig jackan, slängde den på hallgolvet och återvände in till köket där gårdagens rester stod kvar. 

   - Men va faan?! skrek jag och började plocka upp all intorkat porslin ur diskhon. Ska det vara så in i helvete svårt.

Svar uteblev och jag hade nog inte väntat mig något annat. Medan vattnet forsade ur kranen och fyllde upp diskvattnet gick jag en vända i lägenheten. Det var ingen hemma. Min ilska hade alltså ingen mottagare. Besviket puttrade jag på och vid CD- spelaren tryckte jag i Aretha Franklin och skruvade volymen på högsta så att basen fick golvet att vibrera. Vid diskhon slamrade jag lite extra med porslinet men vartefter musiken förflöt tinade jag sakta upp och tusan tog jag inte ett par danssteg där i köket. Den instängda ilskan måste ut någon gång men lite Franklin kan tina den mest *gramse. 

(Tack alla ni som kommenterar mina texter, med så många fina ord att jag blir alldeles perplex. Ni får väldigt gärna ge konstruktiv kritik också. ) 

* jämtskans ord för arg. 

Värdelös

Inget barn hade funnits i bilen. Ingen liten resväska eller Johannes sittkudde var funnen. Irene låg med huvudet vänt mot fönstret och såg höstens färger spraka genom rutan. Bedövad och borträknad från omvärlden såg hon ut. Hon mindes inga detaljer bara att Johannes för alltid var förlorad. Hela tiden var de där, runt henne, frågade, pysslade och ojjade sig över att hon inte ville prata. Tänk om de bara kunde vara tysta. Sköta sig själva och skita i henne. 

        Jonas hade fått budet sent en kväll för två dagar sedan. Mamma hade varit uppriven men kortfattad. Bilen hade legat upp och ner i vattendraget, trasigt broräcke och bromsmärken i en båge från andra sidan av körbanan. Hon måste ha tvärbromsat och väjt för något eller någon.  De som hittat henne bedyrade att hon varit ensam i bilen. Själv hävdade hon envist motsatsen och nu vägrade hon tala överhuvudtaget. Jonas hade så snart det gick bokat flyget hem.  

    Han gläntade försiktigt på dörren till sjukrummet och kikade in. Systerns rödlätta huvud låg vänd från honom och mot fönstret. Hela ryggtavlan annonserade  " kom inte hit".  Precis som när de var små. Hon hade aldrig lärt sig att föreställa sig, utan signalerade alltid med hela sitt kroppsregister.  Då som nu. Småleende klev han in i rummet och fram till henne. 

  - Hej syster yster, det är bara jag, sa han med leendet kvar i magen. 

Madrassen gav efter för hans tyngd då han satte sig på kanten av sängen. Ingen reaktion. Under fönstret stod en stol som han drog fram till sängen, satte sig så att han hade hennes ansikte mot sig, lade sin händer på hennes kinder och böjde sig fram för att möta blicken. Hon såg rakt igenom honom och han fick svårt att andas. 

   - Irene, säg nåt, bad han. Snälla se på mig! Med omilda händer ruskade han hennes axlar men insåg snart att det var lönlöst.  Att lirka med hennes kynne var han van vid men det här, det var något helt annat. Uppgivet såg han hennes kropp dränerad på livskraft och kände sig totalt värdelös över att inte veta hur han skulle ge den tillbaka. Istället satte han sig bredvid henne, tyst, och såg ut på den gnistrande höstsolen. Lät tystnaden mellan de bygga nya broar. 

Skratt o dimma

Knuffandet ville inte upphöra. Så enerverande. Irene flyttade på sig och vred sig men det bara fortsatte. Långt bort hörde hon en röst som ropade och hon ropade tillbaka. 

  - Men hjälp mig då, ta bort de där näriga fingrarna. Hon skrek orden men ljudet stannade precis vid hennes mun. De bar sig inte. En strimma av ljus letade sig in och hon kände saliven mot handloven. Ögonen kämpade mot ljuset och mötte två blå som knappt nådde över bordskanten. Med en grymtning sträckte hon på sig, torkade sig över munnen och drog den andra handen genom håret. Kors, hon måste ha somnat här vid köksbordet i natt, samtidigt som de första morgonstrålarna. 

  - Mamma, du bara sover och sover. Kom!  rösten var ivrig och pockade på hennes uppmärksamhet. 

  - Ja ja, hon skrattade till och rufsade om Johannes i hans ostyriga kalufs. Så stelnade hon till och såg på klockan. Känslan av att hon missat något kröp otäckt över ryggen. Hon tittade på visarna en gång till och insåg att det var sommartiden som gått över till vintertid. Det var söndag och de hade hela dagen på sig. Hon smakade på meningen. Hela dagen var kanske att ta i men tid till mat och packning skulle finnas innan de var tvungna att hasta sig ut ur lägenheten. 

Johannes dansade iväg in till sitt rum. Den pojken kunde aldrig gå. Dansade han inte så skuttade han. Leende såg hon efter honom, reste sig och följde honom in till ett bombnedslag. Böcker låg huller om buller blandat med legobitar som var helt eller delvist ihopsatta. I sängen hade han bullat upp med kuddar och täcken och med hjälp av sänggaveln gjort en koja. Ett sting av dåligt samvete slog henne då hon insåg att han nog varit vaken en betydligt längre stund än hon trott. 

  - Johannes sa hon, och satte sig på huk bredvid honom. Kan du hämta din lilla resväska som du fick i födelsedagspresent och lägga i dina allra käraste saker? 

  Upptagna små händer stannade upp i sin lek. Johannes såg på sin mamma. Hon var så där konstigt lugn fast han kunde känna något annat hos henne, något som han inte riktigt förstod. Men han skulle lägga ner sin mjukiskatt, det skulle han, den som alltid fanns där, även när ingen annan gjorde det. Kanske ett av pusslen med alla djuren, lite lego. 

  - Var ska vi åka? frågade han och kröp in under sängen där väskan hamnat längst in mot väggen.  

-  Jag tänkte vi skulle åka bort ett par dagar, sa hon och reste sig. 

-  Jamen, Var ska vi åka? undrade hans röst under sängen. Resväskan kom utfarande och strax därpå Johannes, med rumpan före. 

    Alla detaljer var inte riktigt klara än, men hon hade nog tänkt börja med att åka hem till ön och sedan fick framtiden utvisa hur stor förändringen skulle bli. Antingen blev de kvar där uppe eller så väntade en annan stad i ett annat hörn av landet på dem. 

  - Jag tänkte vi skulle börja med att ta en tur förbi mormor, vad säger du om det? 

  -Bra! sa han och hans ansikte klövs av ett leende. Längtar efter Sascha, då kan vi leka. Hans röst sprudlade, blicken mötte hennes med förväntan och hon log tillbaka.

    En dimstråk svepte över ögonen. Vad var det som hände? Hon gnuggade för att få tillbaka skärpan men Johannes  konturer blev allt svårare att uppfatta. Hon sträckte ut sina händer för att ta honom i famn men suget i virveln var så stark att hon inte kunde hejda den utan drogs med. Någon satte en hundrawattare framför henne och allt stannade upp. Det enda hon kunde urskilja i det skarpa vassa skenet var vitt. Hon blinkade ett par gånger för att åter få skärpa, var var hon, varför låg hon i en säng? Stöten i magen blev en explosion av tusen skärvor och varje skärva skar lite djupare för varje minnesbild. En sorg så tung och en vanmakt så oändlig då hjärnan kopplade ihop smärtans alla bilder. Sorgen läckte ur varje por och ropet efter Johannes vände till ett djuriskt råmande då insikten slog henne med full kraft. 

Tillbaka

Ljuset från husen glimmade som en mängd av eldflugor. Irene satt  vid köksbordet, nattens timma skänkte rummet en alldeles speciell stämning och hon hämtade kraft ur tystnaden. Bakom varje ljus fanns liv och öden som antingen flätades samman eller bröt sig och gick åt varsitt håll. Hon slöt händerna om koppen med det varma teet och lät aromen av kryddor fylla sinnet. Tassande steg och en liten hand kom smygande över hennes ben. Med ena handen hjälpte hon upp en sovvarm kropp som kröp ihop i henne knä och la näsan i hennes halsgrop. Så mycket kärlek som knappt rymdes i henne svämmade över, hon sköt undan den heta koppen och kramade ur sitt överflöd. 

  - Älskling vad gör du uppe, klockan är mitt i natten? mumlade hon i det ostyriga håret. 

  - ville sova hos dig....du inte där, gäspade livet och kurade i hennes famn. 

     Så här i tystnaden kändes med ens allt möjligt. Hon bestämde sig. Barnakroppen sov tungt och tryggt. Försiktigt med den lille i famnen reste hon sig från stolen och gick långsamt in i barnkammaren. Ett leende spelade i mungipan, en god dröm. Bra. Goda drömmar gör dagen lättare. Det knarrade lite  i sänggaveln då hon lade ner honom och stoppade om. I morgon började förändringen.  Hon stannade till i dörröppningen och viskade 

  - I morgon vännen, då ska vi börja vårt nya liv. Hon lämnade dörren en aning på glänt och vände tillbaka mot den annalkande morgonrodnaden.