Värdelös

Inget barn hade funnits i bilen. Ingen liten resväska eller Johannes sittkudde var funnen. Irene låg med huvudet vänt mot fönstret och såg höstens färger spraka genom rutan. Bedövad och borträknad från omvärlden såg hon ut. Hon mindes inga detaljer bara att Johannes för alltid var förlorad. Hela tiden var de där, runt henne, frågade, pysslade och ojjade sig över att hon inte ville prata. Tänk om de bara kunde vara tysta. Sköta sig själva och skita i henne. 

        Jonas hade fått budet sent en kväll för två dagar sedan. Mamma hade varit uppriven men kortfattad. Bilen hade legat upp och ner i vattendraget, trasigt broräcke och bromsmärken i en båge från andra sidan av körbanan. Hon måste ha tvärbromsat och väjt för något eller någon.  De som hittat henne bedyrade att hon varit ensam i bilen. Själv hävdade hon envist motsatsen och nu vägrade hon tala överhuvudtaget. Jonas hade så snart det gick bokat flyget hem.  

    Han gläntade försiktigt på dörren till sjukrummet och kikade in. Systerns rödlätta huvud låg vänd från honom och mot fönstret. Hela ryggtavlan annonserade  " kom inte hit".  Precis som när de var små. Hon hade aldrig lärt sig att föreställa sig, utan signalerade alltid med hela sitt kroppsregister.  Då som nu. Småleende klev han in i rummet och fram till henne. 

  - Hej syster yster, det är bara jag, sa han med leendet kvar i magen. 

Madrassen gav efter för hans tyngd då han satte sig på kanten av sängen. Ingen reaktion. Under fönstret stod en stol som han drog fram till sängen, satte sig så att han hade hennes ansikte mot sig, lade sin händer på hennes kinder och böjde sig fram för att möta blicken. Hon såg rakt igenom honom och han fick svårt att andas. 

   - Irene, säg nåt, bad han. Snälla se på mig! Med omilda händer ruskade han hennes axlar men insåg snart att det var lönlöst.  Att lirka med hennes kynne var han van vid men det här, det var något helt annat. Uppgivet såg han hennes kropp dränerad på livskraft och kände sig totalt värdelös över att inte veta hur han skulle ge den tillbaka. Istället satte han sig bredvid henne, tyst, och såg ut på den gnistrande höstsolen. Lät tystnaden mellan de bygga nya broar.