Ful och rusa

Kylan från den kalla asfalten trängde in genom de tunna strumpbyxorna. Kinderna bar spår av intorkade tårar, håret tovigt och på vissa ställen stora tomma fläckar. Huvudet sved, brände och i bröstet satt gråt kvar men hon vågade inte släppa fram den för då skulle De höra henne och finna ut var hon var.  Det var andra gången den här veckan. Slaget mot marken var så hårt att hon tappat andan. 

   - Men hur ful får man va?! den gnälliga rösten mot nacken och spridda elaka skratt. Och hon visste precis vem det var.  Jenny. Jenny var äldst och de andra gjorde som Jenny sa. 

     -Vi kanske måste fixa till dig lite, fortsatte den. 

 Stora tussar hade följt med deras krävande händer. Med tårar i ögonen hade hon förtvivlat försökt slita sig loss. Men hårda händer höll henne platt mot marken. 

      - Så där ja, en liten makeover, skrockade Jenny, nå vad säger ni brudar ska vi fixa fejjan lite också?! 

Nickedockorna föll in i skrattet i vanlig ordning. 

   Utan att hon såg något kunde hon förnimma en förändring i trycket mot marken då en helt annan röst bröt in. 

   - Men, va faan håller ni på med?  Släpp henne! Ilskan var direkt, horden av likatyckande släppte henne och rusade skräckslagna in i det skyddande mörkret. 

  Varsamma händer lyfte henne från marken och gav henne en frist från frågor och antaganden.  

    - Håll i mig så hjälper jag dig hem. Rösten var mjuk och snäll. Var bor du?  Omtänksamma ögon mötte hennes och rädd för fler slag slet hon sig loss. 

    - Hallå, du behöver inte vara rädd. Rösten följde henne men hon vågad inte lita på den. 

  Utrymmet under bron var så pass stort att hon inte syntes, om man inte visste. Och nu måste hon bestämma sig, skulle hon avslöja sig och chansa på att ingen såg henne eller sitta kvar till att hon var alldeles säker? Allt var tyst. Utan att se sig om rusade hon för allt vad livet höll. Det brände i halsen, lungorna spände och allt hon kunde tänka på var att komma bort ifrån plågoandarna. In genom porten och upp för trapporna. Hissen hade hon inte tid med, tänk om de var efter henne? 

   När ytterdörren stängdes bakom henne sjönk hon ner på golvet och lät all sin uppträngda gråt välla fram. Hur länge till? Hur länge till skulle hon orka?