Skratt o dimma

Knuffandet ville inte upphöra. Så enerverande. Irene flyttade på sig och vred sig men det bara fortsatte. Långt bort hörde hon en röst som ropade och hon ropade tillbaka. 

  - Men hjälp mig då, ta bort de där näriga fingrarna. Hon skrek orden men ljudet stannade precis vid hennes mun. De bar sig inte. En strimma av ljus letade sig in och hon kände saliven mot handloven. Ögonen kämpade mot ljuset och mötte två blå som knappt nådde över bordskanten. Med en grymtning sträckte hon på sig, torkade sig över munnen och drog den andra handen genom håret. Kors, hon måste ha somnat här vid köksbordet i natt, samtidigt som de första morgonstrålarna. 

  - Mamma, du bara sover och sover. Kom!  rösten var ivrig och pockade på hennes uppmärksamhet. 

  - Ja ja, hon skrattade till och rufsade om Johannes i hans ostyriga kalufs. Så stelnade hon till och såg på klockan. Känslan av att hon missat något kröp otäckt över ryggen. Hon tittade på visarna en gång till och insåg att det var sommartiden som gått över till vintertid. Det var söndag och de hade hela dagen på sig. Hon smakade på meningen. Hela dagen var kanske att ta i men tid till mat och packning skulle finnas innan de var tvungna att hasta sig ut ur lägenheten. 

Johannes dansade iväg in till sitt rum. Den pojken kunde aldrig gå. Dansade han inte så skuttade han. Leende såg hon efter honom, reste sig och följde honom in till ett bombnedslag. Böcker låg huller om buller blandat med legobitar som var helt eller delvist ihopsatta. I sängen hade han bullat upp med kuddar och täcken och med hjälp av sänggaveln gjort en koja. Ett sting av dåligt samvete slog henne då hon insåg att han nog varit vaken en betydligt längre stund än hon trott. 

  - Johannes sa hon, och satte sig på huk bredvid honom. Kan du hämta din lilla resväska som du fick i födelsedagspresent och lägga i dina allra käraste saker? 

  Upptagna små händer stannade upp i sin lek. Johannes såg på sin mamma. Hon var så där konstigt lugn fast han kunde känna något annat hos henne, något som han inte riktigt förstod. Men han skulle lägga ner sin mjukiskatt, det skulle han, den som alltid fanns där, även när ingen annan gjorde det. Kanske ett av pusslen med alla djuren, lite lego. 

  - Var ska vi åka? frågade han och kröp in under sängen där väskan hamnat längst in mot väggen.  

-  Jag tänkte vi skulle åka bort ett par dagar, sa hon och reste sig. 

-  Jamen, Var ska vi åka? undrade hans röst under sängen. Resväskan kom utfarande och strax därpå Johannes, med rumpan före. 

    Alla detaljer var inte riktigt klara än, men hon hade nog tänkt börja med att åka hem till ön och sedan fick framtiden utvisa hur stor förändringen skulle bli. Antingen blev de kvar där uppe eller så väntade en annan stad i ett annat hörn av landet på dem. 

  - Jag tänkte vi skulle börja med att ta en tur förbi mormor, vad säger du om det? 

  -Bra! sa han och hans ansikte klövs av ett leende. Längtar efter Sascha, då kan vi leka. Hans röst sprudlade, blicken mötte hennes med förväntan och hon log tillbaka.

    En dimstråk svepte över ögonen. Vad var det som hände? Hon gnuggade för att få tillbaka skärpan men Johannes  konturer blev allt svårare att uppfatta. Hon sträckte ut sina händer för att ta honom i famn men suget i virveln var så stark att hon inte kunde hejda den utan drogs med. Någon satte en hundrawattare framför henne och allt stannade upp. Det enda hon kunde urskilja i det skarpa vassa skenet var vitt. Hon blinkade ett par gånger för att åter få skärpa, var var hon, varför låg hon i en säng? Stöten i magen blev en explosion av tusen skärvor och varje skärva skar lite djupare för varje minnesbild. En sorg så tung och en vanmakt så oändlig då hjärnan kopplade ihop smärtans alla bilder. Sorgen läckte ur varje por och ropet efter Johannes vände till ett djuriskt råmande då insikten slog henne med full kraft.