Lämplig

Holger.....vad i..har du.....

Ilskan i rösten fick Holger att stanna upp mitt i rörelsen. Han anade vad som skulle komma. På snabba fötter hastade han till klädkammaren bet sig i läppen samtidigt som han öppnade dörren så försiktigt han bara kunde. Minsta ljud skulle genast förråda honom. Dörren gick upp utan gnäll och ljudlöst gled han in bakom blusar och klänningar. De mjuka tygerna, dofterna av parfym och svag cigarett tog honom bort från det som hände utanför.  Den blåa var hans favorit. Händerna strök över silket och drog det över ansiktet. Holger blundade och lät sig förloras i känslan. 

   - Vad håller du på med?..... Låt bli att snora ner mina kläder. Äckliga lilla unge. Räcker det inte att du har slagit sönder min kristallskål som stod på matsalsbordet, va!!   Hon tog tag i örat på Holger och drog honom upp från golvet.     - Mamma förlåt jag menade inte..... tårna nuddade knappt golvet och ögonen tårades av smärtan.   - Förlåt? du ska lära dig att låta bli mina grejer, hör du det. Du är banne mig inte lämplig att ha i möblerade rum.  Hon släppte taget om Holgers öra. - ge dig iväg, fräste hon, allt ska vara upplockat när jag kommer ner. 

Holger gned sig om örat som snabbt blev röd och sprang ner till vardagsrummet. Skålen låg i skärvor utspridd över hela golvet. Klart mamma blev arg. Han måste skärpa sig och det var nog som mamma sa, han var inte lämplig. Stukad lät han sopen gå.

Fundera

Holger såg efter hennes stolta nacke där hon försvann bakom dörren till köket.  Trycket över bröstkorgen hade lättat lite och med ett krafttag lyckades han resa överkroppen med hjälp av händerna mot golvet. Han stånkade lite extra och sneglade bort mot köket. Inte ett ljud, ingen reaktion. Det verkar som om hon menade det hon sa.  -Faan hur kommer jag undan det här? Förr hade en påhittad hjärtattack räckt.  Paniken kom över honom , pulsen ökade men det bästa, insåg han nu, var att ligga lågt.  Med ett par djupa andetag tvingade han sig att fokusera. Rudli brukade varva ner efter ett tag och oftast var allt som vanligt så fort hon fått lufta sina åsikter. Holger kom  med viss ansträngning upp på sina knän. Hans 150 kilo tunga kropp tog stopp halvvägs och han var tvungen att vila en stund innan han pressade sig,via fåtöljen, upp i stående.  Han svor inom sig, flämtande av ansträngning blev han stående medan han hämtade andan. Nu krävdes någonting annat. Men vad? Han måste fundera ut en lösning och de bästa idéerna fick han under en biltur. Han fiskade upp bilnyckeln ur träskålen på hallbyrån. Vid ytterdörren fångade Rudlis röst upp honom. 

   - Holger, ropade hon, vi har en tid på banken i morgon, vi måste se över våra konton och du ska med. Det var ett kallt och kyligt konstaterande.  Holgers hjärta stannade nästan. Som i en dimma gick han ut och satte sig i bilen. 

Längre

Han visste inte hur många gånger han förbannat sina föräldrar för namnet Holger. De flesta uppfattade honom äldre trots sina knappt fyrtio. Han hade gift sig med sin ungdomskärlek i tjugoårsåldern och allt som var han, var familjen och arbetet. Hans arbete som säljare var hans identitet och status var en devis som Holger ansåg som det ultimata beviset på att han var en person att räkna med. Hans tjänstebil var ögonstenen och när han rattade sin senaste modell in i villaområdet, noterade han stolt  grannarnas blickar som sa honom det han redan visste. Han var en man med dignitet, med livet helt under kontroll, en man att avundas. Allt detta var ödesbestämt. Han hade nått sitt mål med livet. Trodde han.

 - Var är pengarna? rösten darrade av återhållen vrede och besvikelse. Rudli ställde sig så nära nacken att han kunde känna saliven mot hårfästet. 

 - Svara då?! Var faan är pengarna? Tonens vassa skar genom luften. 

Holger letade i huvudet efter svar.  Han hade inte förutsett det här. Varför hade han inte sett det komma?  

 - Lyssna på mig nu lilla gumman sa han och vände sig om men bet sig nästan i tungan när han mötte  hennes blick, helt fel ordval förstås. Du vet ju att vi hade många räkningar den här månaden, försökte han. Jag bara lånade en slant så att vi kom på fötter så att säga. 

 - 50 000!? Är du helt slut i huvet? Sedan när har vi haft den typen av räkningar? Vad har du gjort med pengarna?

Holgers hjärna gick på högvarv. Hur skulle han komma igenom det här? Det var en sak att han lånat pengarna till spel på Solvalla, det var däremot något helt annat och inte helt lika förlåtande att det var barnens pengar från deras mormor som han spelat bort. Holger föll ihop på golvet, hans lungor drogs ihop som russin och han kämpade för att hämta luft. Rudli böjde sig över honom. 

-  Gud, du e patetisk, väste hon där hon stod böjd över honom. Jag vet allt redan och den där teatern du försöker med biter inte på mig längre. Jag önskade bara att du var så mycket människa att du hade berättat allt för mig. Holger sökte hennes hand medan hon rätade på sig och utan att ta notice om den klev hon rakt över honom och ut i köket.