Lämplig

Holger.....vad i..har du.....

Ilskan i rösten fick Holger att stanna upp mitt i rörelsen. Han anade vad som skulle komma. På snabba fötter hastade han till klädkammaren bet sig i läppen samtidigt som han öppnade dörren så försiktigt han bara kunde. Minsta ljud skulle genast förråda honom. Dörren gick upp utan gnäll och ljudlöst gled han in bakom blusar och klänningar. De mjuka tygerna, dofterna av parfym och svag cigarett tog honom bort från det som hände utanför.  Den blåa var hans favorit. Händerna strök över silket och drog det över ansiktet. Holger blundade och lät sig förloras i känslan. 

   - Vad håller du på med?..... Låt bli att snora ner mina kläder. Äckliga lilla unge. Räcker det inte att du har slagit sönder min kristallskål som stod på matsalsbordet, va!!   Hon tog tag i örat på Holger och drog honom upp från golvet.     - Mamma förlåt jag menade inte..... tårna nuddade knappt golvet och ögonen tårades av smärtan.   - Förlåt? du ska lära dig att låta bli mina grejer, hör du det. Du är banne mig inte lämplig att ha i möblerade rum.  Hon släppte taget om Holgers öra. - ge dig iväg, fräste hon, allt ska vara upplockat när jag kommer ner. 

Holger gned sig om örat som snabbt blev röd och sprang ner till vardagsrummet. Skålen låg i skärvor utspridd över hela golvet. Klart mamma blev arg. Han måste skärpa sig och det var nog som mamma sa, han var inte lämplig. Stukad lät han sopen gå.

Fundera

Holger såg efter hennes stolta nacke där hon försvann bakom dörren till köket.  Trycket över bröstkorgen hade lättat lite och med ett krafttag lyckades han resa överkroppen med hjälp av händerna mot golvet. Han stånkade lite extra och sneglade bort mot köket. Inte ett ljud, ingen reaktion. Det verkar som om hon menade det hon sa.  -Faan hur kommer jag undan det här? Förr hade en påhittad hjärtattack räckt.  Paniken kom över honom , pulsen ökade men det bästa, insåg han nu, var att ligga lågt.  Med ett par djupa andetag tvingade han sig att fokusera. Rudli brukade varva ner efter ett tag och oftast var allt som vanligt så fort hon fått lufta sina åsikter. Holger kom  med viss ansträngning upp på sina knän. Hans 150 kilo tunga kropp tog stopp halvvägs och han var tvungen att vila en stund innan han pressade sig,via fåtöljen, upp i stående.  Han svor inom sig, flämtande av ansträngning blev han stående medan han hämtade andan. Nu krävdes någonting annat. Men vad? Han måste fundera ut en lösning och de bästa idéerna fick han under en biltur. Han fiskade upp bilnyckeln ur träskålen på hallbyrån. Vid ytterdörren fångade Rudlis röst upp honom. 

   - Holger, ropade hon, vi har en tid på banken i morgon, vi måste se över våra konton och du ska med. Det var ett kallt och kyligt konstaterande.  Holgers hjärta stannade nästan. Som i en dimma gick han ut och satte sig i bilen. 

Längre

Han visste inte hur många gånger han förbannat sina föräldrar för namnet Holger. De flesta uppfattade honom äldre trots sina knappt fyrtio. Han hade gift sig med sin ungdomskärlek i tjugoårsåldern och allt som var han, var familjen och arbetet. Hans arbete som säljare var hans identitet och status var en devis som Holger ansåg som det ultimata beviset på att han var en person att räkna med. Hans tjänstebil var ögonstenen och när han rattade sin senaste modell in i villaområdet, noterade han stolt  grannarnas blickar som sa honom det han redan visste. Han var en man med dignitet, med livet helt under kontroll, en man att avundas. Allt detta var ödesbestämt. Han hade nått sitt mål med livet. Trodde han.

 - Var är pengarna? rösten darrade av återhållen vrede och besvikelse. Rudli ställde sig så nära nacken att han kunde känna saliven mot hårfästet. 

 - Svara då?! Var faan är pengarna? Tonens vassa skar genom luften. 

Holger letade i huvudet efter svar.  Han hade inte förutsett det här. Varför hade han inte sett det komma?  

 - Lyssna på mig nu lilla gumman sa han och vände sig om men bet sig nästan i tungan när han mötte  hennes blick, helt fel ordval förstås. Du vet ju att vi hade många räkningar den här månaden, försökte han. Jag bara lånade en slant så att vi kom på fötter så att säga. 

 - 50 000!? Är du helt slut i huvet? Sedan när har vi haft den typen av räkningar? Vad har du gjort med pengarna?

Holgers hjärna gick på högvarv. Hur skulle han komma igenom det här? Det var en sak att han lånat pengarna till spel på Solvalla, det var däremot något helt annat och inte helt lika förlåtande att det var barnens pengar från deras mormor som han spelat bort. Holger föll ihop på golvet, hans lungor drogs ihop som russin och han kämpade för att hämta luft. Rudli böjde sig över honom. 

-  Gud, du e patetisk, väste hon där hon stod böjd över honom. Jag vet allt redan och den där teatern du försöker med biter inte på mig längre. Jag önskade bara att du var så mycket människa att du hade berättat allt för mig. Holger sökte hennes hand medan hon rätade på sig och utan att ta notice om den klev hon rakt över honom och ut i köket. 

Procent

Det gnisslade i glasdörrarna in till det gemensamma nyinrättade kontorslandskapet. Holger vände baken till och öppnade dörren samtidigt som han  balanserade den heta kaffemuggen, en påse med wienerbröd och sin portfölj. Hans portfölj innehöll endast ett par extra strumpor och skjorta. Man kunde aldrig veta vad dagen skulle bjuda på. Portföljen var i sig inte nödvändig men var en av de få saker som han tyckte gav honom den pondus som krävdes för att bli bemött med respekt på kontoret. Att just den var föremål för dolda fniss och kommentarer var Holger lyckligt ovetande om. Just den här dagen var det ovanligt tyst när han kom in och ingen mötte honom med den vanliga nicken utan ögon såg ner i golvet eller stirrade stint på datorskärmen. I samma ögonblick som han tog i handtaget till sitt rum, stod chefen framför honom och visade honom med en blick att komma in på hans rum på en gång. Kylan började i knävecket och Holger anade oråd. Hela hans bevarelsedrift satte in och pumpade kroppen full med adrenalin, som en förberedelse för det som skulle komma. Han såg på munnen framför sig, brottstycken av ord slank in genom öronen. Han uppfattade ord som förskingring, fel på fakturor. På sammanhanget förstod han att det var slut. 

- Självklart, sa chefen strävt, får du ett avgångsvederlag. Vi ger dig 9 månader mot att du håller tyst. Men ser helst att du går redan idag. 

        Han sträckte fram sin hand mot Holger som såg men såg inte. Hörde men hörde inte. Kaffet brände mot Holgers hand och han fann sig fortfarande stå med både kaffet och påsen med wienerbröd i händerna. Portföljen under armen, tryckte hårt mot kroppen och han som aldrig hade svårt med ord blev mållös. Det här kunde inte vara sant. Han kunde inte få sparken. Han var ju bättre än någon annan på det här jävla skitstället. Vem hade inte dragit in flest kulor till företaget. Visst hade han fixat en del siffror men det var ju ändå pengar som i slutändan skulle tillfalla honom för allt det han dragit in. Han såg det mer som ett förskott, några futtiga procent på sin bonus. Utan ett ord vände han på klacken och stegade ut, rakt förbi kontorsmodulerna och vägrade möta en enda blick från de små lismande svinen som nu fullt ogenerat stirrade på honom hela vägen ut från kontoret. Då glasdörrarna slog igen bakom honom och han kommit ut på trottoaren tog han sig på darriga ben till bilen där han med en kraftansträngning öppnade dörren och satte sig bakom ratten. Det här händer inte. Trött lade han pannan mot ratten och begrundade sitt öde. Trycket smärtade ovanför ögonen och han lyfte på huvudet. Det här gick inte. Inte en sekund till skulle offras för de idioterna. Nu var det en bra historia han måste komma på som en avledningsmanöver om det började dyka upp frågor. Att han blivit arbetslös visste bara han och så skulle det förbli om han fick bestämma. Sanningen och säga så var det här inte första gången och Rudli det lilla livet, henne kunde man slå i det mesta. Beslutsamt skakade han igång kroppen, la i ettan och gled smidigt ut i förmiddagstrafiken. 

Garanti

Holger hade som vanligt vaknat i morgonens första timmar. När de första strålarna smet in mellan fönstret och persiennen, steg värmen i rummet och trots att han sovit under bara lakanet svettades han. Under bråkdelen av en sekund kunde han ana strimman av hopp men så snart hans medvetande vaknat till kom allting över honom igen, samma sak varje morgon. Alla tjatade om att han skulle ge det tid. Snart skulle han kunna tänka på annat istället för att känna smärtan över att ha blivit övergiven, förlorat henne. Det var bara det att smärtan tyckets aldrig ge med sig. Hur han än bar sig åt såg han henne. I kön inne på Coop, framför sig på bussen. Alltid fanns det en del av henne som försvann ner för trappan på "Groovin", deras favoritställe. Varför hade hon lämnat honom här i all sin ensamma skröplighet? Ilsket drog han näven i  nattduksbordet och sparkade frustrerat av sig lakanet. Förbannat vad varmt det var. Svetten letade sig ner mellan skulderbladen, en dusch var vad han behövde. Den skulle åtminstone kyla för stunden  även om inte ens det var en garanti. Vid byrån ryckte han med sig ett par rena kalsonger, stängde in sig i badrummet och lät vattnet svalka hans kropp och ältande tankar.

Bild

Flötet gungade sakta i takt med de små krusningarna som drev in mot bryggkanten. Linan hängde och gjorde inte mycket väsen av sig. Luften var mättad av sommarens dofter och så här i gryningen var det som om hela världen rymdes i bröstet. Med ansiktet vänt och ögonen slutna mot morgonsolen, tillät hon sig att sväva bort i tanken. 

I hörnet av båtskjulet såg Holger hånleende på henne och betvingade sin impuls att radera det  njutningsfulla uttrycket i hennes ansikte. Hur har hon mage? tänkte han. Att se så tillfreds ut, lycklig, när han led alla helvetes kval. Med ett barns oresonlighet var Holger in i hjärtat svart av avund. Kunde inte han, skulle inte hon och försiktigt smög han sig ut på bryggan.

Ett litet men ett fullt hörbart ljud bröt den mättade tystnaden. Som ett förebud drog ett moln in, skymde solen och hon vände sig instinktivt om. Blicken hos hennes plågoande var triumferande och det sista hon minns var sorgen över att allt hon hoppats, önskat inte längre var möjligt. 

Bild

Hade du levat i samma andetag hade vi båda funnit ett sammanhang. Nu går vi sida vid sida, tysta, utforskar långsamt vägen som sträcker sig framför våra fötter, livrädda, att ta ett förlupet steg åt sidan.  Tänk om våra vägar korsas och vi båda inser att vi inte var för varandra. Tanken svindlar och jag låter tåren falla. 

Pengar

 - Pengarna eller livet. Uttryckslöst tittade hon in i de vassa ögonen bakom den heltäckande strumpan av angoragarn. Rosa med guldstick. Undrar om han menade det med ett utropstecken eller som en fråga, tänkte hon och kliade sig förstrött i örat. - Va faan, är du döv skrek munnen och ögonen himlade sig. - Hörde ru inte va ja.......   Ståljalusin sänkte sig sakta ner och som i en dröm såg hon det rosa angoragarnet ilsket vippa upp och ner. Man borde inte låta pengar göra en så upprörd sa hon för sig själv,  öppnade kassalådan och fyllde sin stora bag. 

Om

Om bara regnet kunde stoppa för en stund, skulle jag skynda över gatan med famnen full av nybakat bröd. Bjuda de hungriga det bakade brödet med smält smör och omfamna för kärlekens skull. 

Ansikte

Dina ögonbryn är delad av rynkan igen. Ögonfransarna silar solljuset och fångar sorgen i dina blå. Jag skönjer en stilla tår som finner sin väg ner och rundar kanten på näsborren innan den släpper och faller tyst mot kanten på den uppslagna tidningssidan där den sprider sig innan den helt omfamnar artiklarna som handlar om världen. Ditt ansikte är som vackrast i detta nu där känslan löper fritt och utan förbehåll. 

Redan

Skrattet rullade in genom porten, upp för trapporna och hejdade sig framför dörren med guldklappan. Efter kom den tunna lilla kroppen med den starka själen. Redan innan handen slöt sig om klappan hade trenigheten samlat ihop sig och skrattet landat med ett lätt darr i magtrakten. Hon lät klangen ljuda bakom dörren och väntade. 

Hoppas

Så står hon där. Äntligen. Låter syret i det djupa andetaget fylla lungorna. Luften är klar, livet och rörelsen då blicken vänder neråt. Lugnet i det kala grenverket när blicken vilar rakt fram. Som hon hoppats och längtat efter en balkong. Hon har redan planerat för vårens första bleka strålar med filt om benen , en god bok och rykande hett te. Med ett leende i magen går hon in igen med huvudet fullt av planer.