Fascinerat

Träden skuggade ingången. Ljudlöst närmade han sig den murkna dörren och gled in. Fångade, med en rörelse in dörren bakom sig för att förhindra den från att avslöja honom. I det höga sorlet noterade ingen hans inträde i stugan och tyst stod han och betraktade scenen framför sig. Människans emellanåt avsaknad av vett, som spelade ut hela sina register gjorde honom mållös och fascinerat tog han  in alla detaljer. Bevarade de i minnet och visste att både en och två av de närvarande skulle få höra ifrån honom inom kort. Som en vålnad försvann han igen, lika ljudlöst som när han kom. 

En mening!

En tidig morgon och solens första strålar träffar kanten på persiennen. Täcket är tjockt och värmen inunder manar att inte kliva ur utan ligga kvar. Låta nattens timmar sakta lämna tryggheten därunder. Så sakta att själen hinner med att uppfatta dagen. Med slutna ögon följer fingrarna ansiktets konturer, känner skillnaderna i huden och i vilan passar vakten på att lämna sitt uppdrag. Så slussarna öppnas och man faller. Som en damm som brister, brister också den falska muren. Den som hindrat sorgen att komma ikapp. Nu är den här och viskar om tröst. 

(Meningen är tagen ur: Att föda ett barn av Kristina Sandberg/ ...så slussarna öppnas och man faller...)

Långsamt

Hon drog åt sig handen. Räcket på bron, som ledde över den långsamt rinnande bäcken, var full av mossa. Hon tyckte om att se på den men avskydde fukten mot huden. Med sin vänstra hand drog hon av sig sin halsduk, lade den över räcket och ställde samtidigt ner sin gröna väska.. Väskan var full av minnen, som hon nu hade bestämt sig för att göra sig av med. Lätta på ryggsäcken som idag var mer en ständig börda än ett hav av goda minnen. Hon hängde sig, med överkroppen, över räcket och tittade ner på bäcken där flödet letade sig inunder henne och bron. Små virvlar som drog med sig löv och skräp som legat på ytan och vattenskutt där bäcken hoppade över de spridda stenarna. Besviket rätade hon på sig. 

Nej det här var inte vad hon hade tänkt sig. Hon böjde sig ner, fattade ett stadigt grepp i väskan och började gå igen. Hur länge visste hon inte bara att hon måste. 

Rabbla

Aj! Hon kippade efter andan av smärtan och höll handen som skydd medan hon kisade mot det vassa ljuset. Solens skarpa tog ett grepp om henne när hon för första gången på väldigt lång tid  tog emot den. Vartefter ögonen vande sig kunde hon skönja ett sprakande fyrverkeri av färger och hon slukade varje detalj med en hunger hon inte trodde var möjlig. Begärligt drog hon djupa andetag av den friska höstluften. Dörren bakom henne gick igen med ett klick, som ljudet från en dörr med kodlås och leende vände hon sig om. Hon kunde fortfarande höra fångvårdspersonalen rabbla regler, lagar och annat trams som hon måste förhålla sig till. Men för första gången sedan hon skrivit under frigivningen kände hon sig fri. Det andra det skulle nog ge sig vartefter men just nu ville hon bara vara. Vara i sin egen sanning. 

Passera

Nina stod gömd i trappuppgången i huset mittemot hotellet.  Hon hade inte mycket tid på sig och nu visste hon inte om hon gjorde rätt i att dra med sig Anna i katastrofen. Men vad hade hon för val? Hon tittade på klockan. Halv sju.

 - Faan, svor hon för sig själv. Med ett beslutsamt tag i dörren, öppnade hon och stack ut huvudet. Läste av gatan till höger och till vänster. Tomt. Snabbt sprang hon över till andra sidan, öppnade dörren till hotellet och gled som en katt in i foajén. Disken var obemannad. Hon klappade sig diskret på bröstet och konstaterade att kuvertet låg kvar. Hon stoppade ner handen, drog fram fram det och lade det på disken. I samma ögonblick kom portiern tillbaka, han noterade med ett leende att han sett henne och Nina harklade sig. 

  - Ursäkt, jag vet att ni  har en Anna Palm boende här. Skulle ni vilja lämna över det här kuvertet till henne, s'il vous plait? hon sköt snabbt över kuvertet mot honom, vände på klacken och rusade ut därifrån. 

Monsieur Jean Claude såg efter den lilla mörka flickan som störtade ut genom dörren. Det var inte en fransyska det slog han fast. Även om hennes franska var riktigt bra, hörde han ändå en viss brytning på vissa ord. Hans många år som hotellportier hade givit honom ett gott öra för språk och i synnerhet skillnaderna i sitt eget. Om han inte hade fel så kom hon från någon del av Skandinavien. Jean hade just sett hans PSG göra mål mot Milan och var för upprymd för att fundera något mer över flickan utan lade kuvertet i facket för Anna Palm. Han gick tillbaka in till sin lilla tv som han hade kopplat in i det lilla rummet bakom disken. Han hade precis satt sig ner och hunnit fångas av spelet igen när han stördes av ett oväsen ute i foajén.  Irriterat reste han sig upp och tittade ut genom dörren. Där stod tre män. Högljutt diskuterade de huruvida en flicka med mörkt kortklippt hår nyss gått in i sagda foajé eller inte. Jean Claude kände hur håret reste sig på hans armar. Ärendet de här var ute i var inte av den snällare karaktären. Med  handen mot larmknappen under bänken sträckte han på sig och med så mycket pondus i rösten han kunde uppbringa, bad herrarna att dämpa sig. Förvånat tittade de upp och tystnade. 

- Kan jag hjälpa er på något sätt? frågade han så tillmötesgående som han kunde. Han hoppades att de inte skulle se hur han darrade. De såg forskande på honom. 

- En kortklippt goding, sa den korte av dem, och kliade sig under hatten. 

- Jaa, min herre? Jean lyfte undrande på ögonbrynen.  

- Du har möjligtvis inte sett till henne? fortsatte han och kom närmare. Så nära att Jean Claude kunde känna den dåliga andedräkten. Han kämpade emot impulsen att vända bort huvudet och skakade nekade på huvudet. 

- Nä, jag är ledsen min herre men jag har jobbat hela eftermiddagen och ingen med det utseendet du beskriver har varit här. Jean Claude höll andan. Mannen vände sig till sina kompanjoner. De talade ett språk som inte Jean kände igen. Det var hetsigt och mitt i meningen vände sig mannen emot honom. 

- Ok, sa han och ögonen smalnade en aning. Låt gå, det får passera för den här gången, men jag kommer tillbaka, och om det visar sig att du ljuger. Han tittade uppfordrande på Jean Claude, smackade med tungan och skakade på huvudet. Jag har inget mer att tillägga. Men du förstår? sa han menande och föste de andra två framför sig och ut genom dörren. Jean Claude kände hur svetten rann innanför skjortan. Med darrande knän satte han sig och blicken föll automatiskt på facket för Anna Palm. 

Glömma meningen att måla nyfikenheten?

Anna tog trappan upp från tunnelbanan med dubbla steg och kom upp på gatan vid stationen Pigalle, med det vackert snidade staketet i ärgad metall. Den smala gränden upp till hotellet var till hälften fylld med parkerade bilar och trottoaren hade både en och två små högar  av hundars avskräde. Här hade tydligen inget hänt sedan de varit här på klassresan. Här brydde man sig fortfarande inte om att ta upp efter sina älsklingar. Hon sicksackade mellan lämningarna, gjorde det hon kunde för att skydda sina nya skor och inte ta med sig doften in i hotellfoajén. Anna gick fram till portiern. 

- Excusez-moi, sa hon och trummade nervöst på disken. Han tittade på henne.

- Oui mademoiselle? svarade han och kastade en snabb blick på hennes fingrar. Den var subtil men Anna såg den och drog åt sig handen.

- Har någon sökt mig den senaste timman? 315 förtydligade hon och visade fram sin plastnyckel, med rumsnumret, som hon hade glömt att lämna in när hon gått ut tidigare på dagen.

- Malheureusement, svarade portiern med ett ursäktande leende. Tyvärr, ingen har sökt er mademoiselle.

Anna tackade och tog hissen upp till tredje våningen och sitt rum. Allt var så konstigt, surrealistiskt nästan. Klockan var snart sex och hon intalade sig att bara klockan slog halv sju skulle Nina knacka på och storma in i rummet som hon brukade. Full av liv och förmodligen med en osannolik historia som skulle bli berättad på ett sätt som bara Nina kunde berätta. Sedan skulle de ligga dubbelvikta av skratt. Hon satte sig på sängkanten, fann tag i fjärrkontrollen och satte på tv:n. Hasade upp sig mot kuddarna och zappade runt på de kanaler som var tillgängliga. Ingenting lockade men hon ramlade in i en film med George Clooney och började slötitta. Rösterna som dubbade Clooney och Julia Roberts plus resten av ensemblen var sövande och hon orkade inte uppehålla koncentrationen. Hennes tankar vandrade iväg på eget håll och innan hon visste ordet av sov hon.

            Luften var fylld av en tjock dimma som var nästintill omöjlig att se igenom. Den fanns överallt och var fuktigt klibbig. Svetten rann som vatten från Annas armar och hur hon än gjorde blev det bara mer och mer. I dimman anade hon någon som log och vinkade mot henne. Någon med en stor blå handduk. Nina. Anna snyftade till av lättnad. Hon sträckte sig efter Nina och den blå handduken. Men hur hon än försökte så gled den leende Nina längre och längre bort. Anna ropade men hon kunde inte höra sig själv. Dimman slöt sig och Nina var borta.

Anna vaknade av att hon badade i svett. En knackning. Ivrigt snubblade hon ur sängen och slet upp dörren. 

Meningen att måla nyfikenheten?

- Varför hörde hon inte av sig? Anna gick längs med kajen och förstod ingenting. Telefonen hade varit tyst ända sedan hon landat på Charles de Gaulle. Och eftersom de redan bestämt att ses på favoritcaféet Cafe Panis mittemot Notre Dame på slaget 3, hade hon själv tagit tåget från flygplatsen, direkt in till Paris och checkat in på ett litet billigt hotell precis i närheten av Sacre Coeur. Efter en stund på rummet hade hon tagit sig in till Quai de la Tornelle där caféet låg. Visserligen var inget sagt om att de skulle ringa varandra innan men det kändes olustigt att Nina inte hade svarat när hon ändå ringde. För två veckor sedan hade Nina tjatat på henne att komma ner och hälsa på. De hade funnit varandra på gymnasiet på deras första franskalektion tillsammans och sedan skrattat sig igenom den treåriga humanistiska linjen. Själv var matematiken hennes bästa ämne. Men eftersom Nina inte stod ut med siffror , hon ville bara måla, hade Anna bett om att få byta bort matematiken det andra året så att hon hamnade i samma klass som Nina. Klassen valde att åka på klassresa till Paris det sista året och hon och Nina hade varit som två ufon hela veckan. Rörande eniga hade de kommit överens, om att de bara måste åka tillbaka. Själv hade hon stått ut i ett halvår. Hoppa runt på olika småjobb som dök upp blev ohållbart och Nina som pluggade hade inte lika mycket tid över för henne. Nina hade varit här i ett helt år och precis börjat sitt andra år på Le Passerelle des Baux Art, en konstskola som låg mitt i huvudstaden. Hon hade fullkomligen svämmat över av glädje när hon ringde.
- Anna snälla, du måste komma ner, kvittrade hon, det var så länge sedan och du bara måste träffa Philip. Hon hade träffat Philip på en av kurserna och han var enligt henne charmig och absolut fullkomligt, skitsnygg. Anna skrattade till när hon mindes Ninas upplupna röst i telefonen. Det surrade till i fickan och Anna plockade lättad upp sin Iphone. Det var ett SMS men inte från Nina utan från ett nummer hon inte kände igen och hon klickade upp meddelandet.
- Hinner inte. Ses på ditt hotell halv sju. / Nina. Anna skakade på huvudet. Vad menade hon? Anna textade tillbaka.
- Vad menar du, vad har hänt? Jag är vid caféet nu? Varför har du bytt nummer? / Anna.
Hon stod en stund och tittade på telefonen men den var alldeles tyst. En oro i magen började morra. Den hittills sköna promenaden längs Seine där man sålde det mesta, allt från akvareller till antika böcker var inte längre så skön. Anna tittade på klockan, tre timmar kvar. Hon slog undan den begynnande oron. Ett glas vin kunde hon kanske ta så länge. Gick över vägen och in på caféet och valde ett bord vid fönstret. Det var som ett litet burspråk med plats för två. Servitören stod bredvid henne innan hon ens hunnit sätta sig ner och hon beställde ett glas av husets vita vin.
- Mademoiselle log servitören, bockade och försvann mot baren. Handen for efter telefonen. Ingenting. Hon måste ändå utgå ifrån att allt var bra även om det inte kändes bra. Utanför myllrade människorna förbi och katedralen reste sig mäktigt i bakgrunden på andra sidan floden. Tankarna avbröts av att servitören kom tillbaka. Han ställde ner vinglaset och blinkade ogenerat mot henne när hon såg på honom för att tacka. - Merci, sa hon och log tillbaka, tog en klunk, kikade nyfiket upp över glaskanten och mötte ögonen igen. Anna fnissade för sig själv och tittade ner i bordet. Det var vid sådana här tillfällen hon och Nina brukade skratta så att de kiknade. Hon saknade henne. En fläck på kjolen stal hennes uppmärksamhet och hon knåpade eftertänksamt på den. Kjolen hade hon snott hemma i Stockholm dagen innan hon tagit flyget ner. Det hade varit så löjligt enkelt. Hon skrattade för sig själv, det måste hon berätta för Nina.
- Precis, tänkte hon, jag får åka tillbaka till hotellet, klart att Nina dyker upp. I ett svep drog hon i sig vinet som var kvar, lade en sedel på bordet och skyndade ut därifrån.

Sikt

- Faan också, frustrerat drog hon i kjolen. Den var en aning för liten men det var sista exemplaret och hon ville bara ha den. Anna hade fått vänja sig vid att ärva både från sin storasyster och sina kusiner. Det hade aldrig funnits de pengarna hemma som försvarade att ett klädesplagg bara användes av en. Av tant Berit brukade de få modetidningar. Hon jobbade som hårfrisörska och när tidningarna blev för många gav hon alltid Anna de hon sorterade ut. Anna hade sin egen gömma inne i garderoben och där kunde hon sitta i timmar och bläddra och drömma. Hennes dröm var att bli känd, på längre sikt modell, men det vågade hon inte hoppas för mycker på. I måndags hade hon skickat in ett ansökningsbrev till den nya realityserien som tv gjort reklam för och hon höll tummarna för att det var hennes tur den här gången. Hon snurrade runt i provhytten och lät blicken kritiskt bedöma kjolen. Jo den var alldeles för liten men å andra sidan. Lite lår hade inte skadat henne förr och hon bara måste ha den. Hon fångade upp lappen som hängde i sidan. 890 kronor 30 % rea. Hrm det blev? Hon räknade snabbt ut summan i huvudet. Matematik var det enda hon tyckt varit roligt i skolan och hennes sinne för siffror hade hjälpt henne mer än en gång. Nöjt plockade hon upp plånboken och räknade sedlarna. - Skit också, muttrade hon, det fattas 20 kronor. Hon funderade en stund och gläntade sedan på dörren till hytten. Tjejen som delade ut nummerbrickorna till provhytterna stod inte kvar. Efter en kort överläggning med sig själv drog hon snabbt av sig kjolen och hoppade i byxorna. Stoppade kjolen innanför tjocktröjan och tog på sig dunjackan. Det var fortfarande tomt utanför och utan att se sig om gick hon med rak rygg förbi kassörskan, kostade på sig ett litet leende till henne och svepte ut ur affären.

Glitter

Ett uppbragt tjut nådde mina öron från övervåningen. Vad var det nu då? Med trötta steg tog jag trappan upp och öppnade dörren till barnkammaren. Tomt. Ett gny inifrån vårt sovrum skvallrade om att det var där katastrofen slagit till. Synen som mötte var i sig en katastrof. Golvet var fyllt av glitter i all sköns färger. Blått, rött, silver och guld. Kartongen med silkespapper i olika färger, klister, och annat ämnat för pyssel låg huller om buller och mitt i den saliga röran satt Jens. Tårarna hade klistrat fast en hel del på hans kinder och i handen höll han en av burkarna som legat i lådan. 
- Jag skulle ju bara hämta lite glitter,snyftade han. 
- Men hur i hela fridens namn fick du ner lådan? frågade jag, hukade mig ner och tog hans ansikte med händerna. 
- Pallen, sa han och tittade ner på sina fötter. Jag hade sagt åt honom för en vecka sedan, då han olovligt tagit pallen som stod i badrummet, att den var inte menad att klättra på. 
- Du vet vad jag har sagt började jag men ångrade mig när jag såg hur hans underläpp började darra. Han visste precis och hade just lärt sig varför. 
Jag drog honom intill mig och han tryckte sin lilla kropp mot min. Med en suck tittade jag ut över golvet. Det skimrade. Det kan det få göra en stund till, tänkte jag och höll hårdare om min glitterpojke.

Dra

Vintern hade nästan släppt sitt grepp. Där var ändå dagar när naturen gav en försmak av det som skulle komma.  Den bleka morgonsolen skvallrade dock om att värmen hade en bit kvar innan den skulle orka slå igenom kalldrevet. Med näsan kall av den kyliga morgonluften tassade Anna upp ur sängen. De stora raggsockorna ramlade nästan av henne där hon hasade över golvet fram till kaminen. Veden var redan iordning sedan gårdagen. Hon fick dra två snabba drag  med stickan mot plånet innan stickan tog eld och fascinerat såg hon elden ta fyr. Under några sekunder såg hon eldflamman slicka längs efter veden, kände värmen söka sig utåt och hon tog sig en stund att värma sig mot kaminen. Såg sig omkring i den lilla stugan som blivit hennes tillflykt. Den må vara spartanskt, tänkte hon, men jag älskar den. Den gjorde henne stark, den tvingade henne att inse att hon klarade sig själv. Ända sedan hon förlorat Karl hade hon haft ett behov av att visa för sig själv att hon kunde klara sig utan honom. Tända i kaminen var en sådan sak. Solen var på väg upp, träffade fönstret med en oundviklig kraft och strålarna skapade diffusa ljusrosor mot de smutsiga fönstren. Det syntes med andra ord att de inte blivit tvättade sedan i höstas då hon stängt ner stugan. Som hon längtat efter att få börja sopa ut vintern, städa in våren och sommaren. Men först ett par koppar kaffe, sa hon för sig själv, drog på sig mjukbyxorna och Karls stora stickade tröja. Doften av honom var nästan borta insåg hon och noterade med förundran att det inte gjorde lika ont längre.

Öva

Stina såg ut över fältet som sträckte ut sin vårkappa utanför hennes köksfönster. Väggklockans rytmiska slag omfamnade tystnade och hon lät den sjunka in. Det var bara ett par timmar sedan barnen sagt hej då. Barnbarnens kramar låg fortfarande som en boa runt hennes hals, varm, mjuk och tung. Ljusa skratt låg kvar som en skir dimma i tystnaden. Hon var lyckligt lottad det var hon. Hon visste det och ändå. Varför kunde hon inte bara vara nöjd? Stanna upp och bara finnas till för dem? Hela livet hade tankarna på allt hon ville göra skjutits upp. Inga problem. Allt pågående skulle bara slutföras så var det hennes tur. På fältet spelade barnen brännboll. Tiden stod för en sekund stilla och Stina satte sig på den gamla pinnstolen under fönsterbrädan. Vara nöjd, tänkte hon fundersamt, går det öva sig i att vara nöjd?

Sagolik

Det är tidig morgon. Så tidig att ljuset knappt nått över kammen på närmsta fjälltopp. Det suckar i perkulatorn när det varma vattnet skjuter upp i locket och vänder tillbaka ner i kannan. Just den här tiden på morgonen är som mest magisk och sagolik. Som en sista flämtning innan huset vaknar upp och dagen tar sin början. Så dröj, inte än, låt mig få sitta här i tystnaden och bara njuta av ljuset som sakta färgar dagen. 

Barrdoft

Redan när hon kom in i rummet slog den dova barrdoften emot henne. Hon stegade fram till de tre gamla sofforna med spår av tidens tand och förundrad såg hon på träden som hälsade henne från de stora krukorna. Ödmjukt lät hon sig omfamnas  av historien. Först fick hon en rysning som började i hårfästet. Snart kände hon även en stark närvaron och backade för att kliva bort från sorgsenheten som lade en tyngd på hennes axlar. Då såg hon dem. Tre män satt på en varsin soffa och hade nyss diskuterat något. Av hållningen på deras kroppar antog hon att de hamnat i en situation de inte kunnat lösa. Kostymerna rimmade illa med deras svartvita Converse men hela scenen var i sig så otrolig att kläderna blev av underordnad betydelse. Mannen med huvudet i sina stora händer tittade plötsligt upp och såg rakt på henne. Rysningen fortplantade sig ner för ryggraden och då siluetten sträckte fram sin bedjande hand mot henne kunde hon inte längre stå kvar. Hon vände och började, med ett begynnande obehag, gå mot utgången. I dörröppningen sneglade hon över axeln, de tre var borta. Sakta vände hon sig om och tog adjö. Den sorglösa känslan hon haft härinne var för alltid borta.