Passera

Nina stod gömd i trappuppgången i huset mittemot hotellet.  Hon hade inte mycket tid på sig och nu visste hon inte om hon gjorde rätt i att dra med sig Anna i katastrofen. Men vad hade hon för val? Hon tittade på klockan. Halv sju.

 - Faan, svor hon för sig själv. Med ett beslutsamt tag i dörren, öppnade hon och stack ut huvudet. Läste av gatan till höger och till vänster. Tomt. Snabbt sprang hon över till andra sidan, öppnade dörren till hotellet och gled som en katt in i foajén. Disken var obemannad. Hon klappade sig diskret på bröstet och konstaterade att kuvertet låg kvar. Hon stoppade ner handen, drog fram fram det och lade det på disken. I samma ögonblick kom portiern tillbaka, han noterade med ett leende att han sett henne och Nina harklade sig. 

  - Ursäkt, jag vet att ni  har en Anna Palm boende här. Skulle ni vilja lämna över det här kuvertet till henne, s'il vous plait? hon sköt snabbt över kuvertet mot honom, vände på klacken och rusade ut därifrån. 

Monsieur Jean Claude såg efter den lilla mörka flickan som störtade ut genom dörren. Det var inte en fransyska det slog han fast. Även om hennes franska var riktigt bra, hörde han ändå en viss brytning på vissa ord. Hans många år som hotellportier hade givit honom ett gott öra för språk och i synnerhet skillnaderna i sitt eget. Om han inte hade fel så kom hon från någon del av Skandinavien. Jean hade just sett hans PSG göra mål mot Milan och var för upprymd för att fundera något mer över flickan utan lade kuvertet i facket för Anna Palm. Han gick tillbaka in till sin lilla tv som han hade kopplat in i det lilla rummet bakom disken. Han hade precis satt sig ner och hunnit fångas av spelet igen när han stördes av ett oväsen ute i foajén.  Irriterat reste han sig upp och tittade ut genom dörren. Där stod tre män. Högljutt diskuterade de huruvida en flicka med mörkt kortklippt hår nyss gått in i sagda foajé eller inte. Jean Claude kände hur håret reste sig på hans armar. Ärendet de här var ute i var inte av den snällare karaktären. Med  handen mot larmknappen under bänken sträckte han på sig och med så mycket pondus i rösten han kunde uppbringa, bad herrarna att dämpa sig. Förvånat tittade de upp och tystnade. 

- Kan jag hjälpa er på något sätt? frågade han så tillmötesgående som han kunde. Han hoppades att de inte skulle se hur han darrade. De såg forskande på honom. 

- En kortklippt goding, sa den korte av dem, och kliade sig under hatten. 

- Jaa, min herre? Jean lyfte undrande på ögonbrynen.  

- Du har möjligtvis inte sett till henne? fortsatte han och kom närmare. Så nära att Jean Claude kunde känna den dåliga andedräkten. Han kämpade emot impulsen att vända bort huvudet och skakade nekade på huvudet. 

- Nä, jag är ledsen min herre men jag har jobbat hela eftermiddagen och ingen med det utseendet du beskriver har varit här. Jean Claude höll andan. Mannen vände sig till sina kompanjoner. De talade ett språk som inte Jean kände igen. Det var hetsigt och mitt i meningen vände sig mannen emot honom. 

- Ok, sa han och ögonen smalnade en aning. Låt gå, det får passera för den här gången, men jag kommer tillbaka, och om det visar sig att du ljuger. Han tittade uppfordrande på Jean Claude, smackade med tungan och skakade på huvudet. Jag har inget mer att tillägga. Men du förstår? sa han menande och föste de andra två framför sig och ut genom dörren. Jean Claude kände hur svetten rann innanför skjortan. Med darrande knän satte han sig och blicken föll automatiskt på facket för Anna Palm.