Dra

Vintern hade nästan släppt sitt grepp. Där var ändå dagar när naturen gav en försmak av det som skulle komma.  Den bleka morgonsolen skvallrade dock om att värmen hade en bit kvar innan den skulle orka slå igenom kalldrevet. Med näsan kall av den kyliga morgonluften tassade Anna upp ur sängen. De stora raggsockorna ramlade nästan av henne där hon hasade över golvet fram till kaminen. Veden var redan iordning sedan gårdagen. Hon fick dra två snabba drag  med stickan mot plånet innan stickan tog eld och fascinerat såg hon elden ta fyr. Under några sekunder såg hon eldflamman slicka längs efter veden, kände värmen söka sig utåt och hon tog sig en stund att värma sig mot kaminen. Såg sig omkring i den lilla stugan som blivit hennes tillflykt. Den må vara spartanskt, tänkte hon, men jag älskar den. Den gjorde henne stark, den tvingade henne att inse att hon klarade sig själv. Ända sedan hon förlorat Karl hade hon haft ett behov av att visa för sig själv att hon kunde klara sig utan honom. Tända i kaminen var en sådan sak. Solen var på väg upp, träffade fönstret med en oundviklig kraft och strålarna skapade diffusa ljusrosor mot de smutsiga fönstren. Det syntes med andra ord att de inte blivit tvättade sedan i höstas då hon stängt ner stugan. Som hon längtat efter att få börja sopa ut vintern, städa in våren och sommaren. Men först ett par koppar kaffe, sa hon för sig själv, drog på sig mjukbyxorna och Karls stora stickade tröja. Doften av honom var nästan borta insåg hon och noterade med förundran att det inte gjorde lika ont längre.