Glömma meningen att måla nyfikenheten?

Anna tog trappan upp från tunnelbanan med dubbla steg och kom upp på gatan vid stationen Pigalle, med det vackert snidade staketet i ärgad metall. Den smala gränden upp till hotellet var till hälften fylld med parkerade bilar och trottoaren hade både en och två små högar  av hundars avskräde. Här hade tydligen inget hänt sedan de varit här på klassresan. Här brydde man sig fortfarande inte om att ta upp efter sina älsklingar. Hon sicksackade mellan lämningarna, gjorde det hon kunde för att skydda sina nya skor och inte ta med sig doften in i hotellfoajén. Anna gick fram till portiern. 

- Excusez-moi, sa hon och trummade nervöst på disken. Han tittade på henne.

- Oui mademoiselle? svarade han och kastade en snabb blick på hennes fingrar. Den var subtil men Anna såg den och drog åt sig handen.

- Har någon sökt mig den senaste timman? 315 förtydligade hon och visade fram sin plastnyckel, med rumsnumret, som hon hade glömt att lämna in när hon gått ut tidigare på dagen.

- Malheureusement, svarade portiern med ett ursäktande leende. Tyvärr, ingen har sökt er mademoiselle.

Anna tackade och tog hissen upp till tredje våningen och sitt rum. Allt var så konstigt, surrealistiskt nästan. Klockan var snart sex och hon intalade sig att bara klockan slog halv sju skulle Nina knacka på och storma in i rummet som hon brukade. Full av liv och förmodligen med en osannolik historia som skulle bli berättad på ett sätt som bara Nina kunde berätta. Sedan skulle de ligga dubbelvikta av skratt. Hon satte sig på sängkanten, fann tag i fjärrkontrollen och satte på tv:n. Hasade upp sig mot kuddarna och zappade runt på de kanaler som var tillgängliga. Ingenting lockade men hon ramlade in i en film med George Clooney och började slötitta. Rösterna som dubbade Clooney och Julia Roberts plus resten av ensemblen var sövande och hon orkade inte uppehålla koncentrationen. Hennes tankar vandrade iväg på eget håll och innan hon visste ordet av sov hon.

            Luften var fylld av en tjock dimma som var nästintill omöjlig att se igenom. Den fanns överallt och var fuktigt klibbig. Svetten rann som vatten från Annas armar och hur hon än gjorde blev det bara mer och mer. I dimman anade hon någon som log och vinkade mot henne. Någon med en stor blå handduk. Nina. Anna snyftade till av lättnad. Hon sträckte sig efter Nina och den blå handduken. Men hur hon än försökte så gled den leende Nina längre och längre bort. Anna ropade men hon kunde inte höra sig själv. Dimman slöt sig och Nina var borta.

Anna vaknade av att hon badade i svett. En knackning. Ivrigt snubblade hon ur sängen och slet upp dörren.