Hon drog åt sig handen. Räcket på bron, som ledde över den långsamt rinnande bäcken, var full av mossa. Hon tyckte om att se på den men avskydde fukten mot huden. Med sin vänstra hand drog hon av sig sin halsduk, lade den över räcket och ställde samtidigt ner sin gröna väska.. Väskan var full av minnen, som hon nu hade bestämt sig för att göra sig av med. Lätta på ryggsäcken som idag var mer en ständig börda än ett hav av goda minnen. Hon hängde sig, med överkroppen, över räcket och tittade ner på bäcken där flödet letade sig inunder henne och bron. Små virvlar som drog med sig löv och skräp som legat på ytan och vattenskutt där bäcken hoppade över de spridda stenarna. Besviket rätade hon på sig.
Nej det här var inte vad hon hade tänkt sig. Hon böjde sig ner, fattade ett stadigt grepp i väskan och började gå igen. Hur länge visste hon inte bara att hon måste.
Bra stämning.
SvaraRaderaLångsamt berättat. Bra!
SvaraRaderaBra. Funderar på om man kan göra sig av med minnen genom att kasta dem, eller om de ändå finns kvar.
SvaraRaderaNär man söker något och det finner inte i kroppen, bra skrivet!
SvaraRadera