Sötma

Vad i hela....?Nog var det väl själva den. Irene stirrade på den obäddade sängen, golvet såg hon knappt under kalsonger, strumpor och svettiga t-shirts.  Med en suck gled hon ur sin kappa och började dra ihop lakanen. Det var andra gången den här veckan som hon kommit hem och funnit hans rum testbombat. Men hon hade väl sig själv att skylla, hon hade själv erbjudit honom att flytta hem igen. Bara så länge,hade hon sagt. Tills du hittar något eget, hade hon insisterat. Hon såg framför sig mysiga kvällar vid tv:n, med långa diskussioner om ditt och datt. Vad hade hon trott egentligen? Sötman i att återigen få rå om och ta hand om sonen hade snart bytts ut i ett evigt tjat om att ta undan efter sig. Irritationen sjöng i huvudet på henne och pulsen ökade ju mer hon tänkte på det. Hon tvungen att sätta ner foten nu, tvungen att ge honom ett ultimatum. Antingen fick han börja hjälpa till hemma eller faktiskt finna nån annanstans att bo. Med tårna, in under byrån, fiskade hon upp en förlupen strumpa som hon la ner med det andra i tvättkorgen. Så får det bli. Med en sista handpåläggning på överkastet kastade hon sedan en blick över rummet. Så där ja, nu såg det åtminstone ut som ett beboeligt rum inte en sanitär olägenhet. Just då hon ställt ner korgen i badrummet, gick det i ytterdörren. Hon vände sig om. Ögonen som tittade på henne, leendet i mungipan och den långa gängliga kroppen som kom fram till henne. Golvet försvann och hon fann sina fötter dinglande ett par decimeter upp i luften. - Faan morsan, dig kan man lita på. Rummet är ju vackert som en tavla. Hans skratt omfamnande henne. Med en kram ställde han ner henne igen och hon såg ryggen på honom där han försvann in genom dörren till sitt rum. Hon log ända in i själen, trots allt, nog fanns det en sötma i att åter få rå om.