Skuld

Siffrorna hånskrattade mig rakt i ansiktet. Var fanns pengarna? Bägge barnens konton var tömda in på bara öret. Jag tittade sorgset på dig där du stod som ett frågetecken. Hur skulle du kunna veta var de tagit vägen? Din stora kropp vaggade fram till stolen och du satte dig ner. Ditt huvud började luta misstänkt åt sidan och så kom det, svadan, som den alltid gjorde då du gjort något du visste var fel men inte kunde erkänna för dig själv. Ja varför gick jag på dig om det här, det var ju jag som inte fattade hur mycket du hade offrat. Inte älskade jag dig längre heller, för så här gjorde man inte mot den man älskade. Hostningarna kom precis innan du föll ihop på golvet och rosslet gjorde mig skräckslagen. Med svag röst bad du mig om vatten och jag sprang ut i köket efter ett glas. Hjärtat bankade och för en stund glömde jag barnens konton. De var ju i rådande stund inte något som kändes viktigt. Skulle jag ringa efter ambulans? Du skakade på huvudet och reste dig mödosamt upp och lutade dig mot väggen. Plötsligt for skuldkänslorna över mig, det här hade jag kunnat tagit en annan dag. Med en hand mot väggen och mig på din andra sida tog du dig upp i stående. Jag vände mig om precis då du släppte väggen och var det inte ett litet leende jag såg i dina ögon? Näh, jag ruskade på huvudet, herre gud, jag började bli paranoid. Jag sa åt dig att gå och lägga dig en stund så skulle jag komma in med lite att dricka. Din smekning på min kind bekräftade mig och jag log mot dig. Blicken från dig var allt annat än vek. Ett varmt spjut sköt genom kroppen och jag insåg med smärta att du än en gång snärjt mig med skuld.