Vinter

Genom den skeva dörren kunde hon se hur vinden byggde vallar av den nyfallna snön. Hennes andedräkt bildade moln som immade igen hennes glasögon och hennes frusna händer försökte gnugga de rena. Här i den gamla ladan bakom uthuset skulle ingen komma på idén att söka. I samma stund som hon sökte sig längre in bland de gamla redskapen hörde hon något. - Men vart har ungen tagit vägen? en bekant röst bröt igenom vinden som nu tagit i ordentligt. Instinktivt gjorde hon sig ännu mindre trots att hon så gärna ville ge sig till känna. Mammas sista ord satt som på pränt. Hon kunde fortfarande höra hennes uppfordrande röst som slitit sig i vinden, dansat in i hennes huvud och fastnat där. - Gud nåde dig, hade hon ropat efter henne, slarvar du bort den nya väskan så ska du banne mig få ett kokt stryk. Våga inte komma hem utan den. Rädslan sköljde över henne där hon hukade under de gamla räfsorna. Halsen tjocknade och hon kände gråten komma. Frenetiskt bet hon i läpparna men tårarna gick inte att hejda. Ilsket satte hon sig ner och lät de rinna. Genom gråten kunde hon höra ladans gistna väggar gnälla, sjunga om kyla och snö och lutad mot den kalla väggen ebbade tårarna ut. Hon kände den första värmen börja nere i tårna. Den spred sig sedan upp genom muskler, brosk och ben och när den omfamnade magen och livet blev hon så otroligt trött. Kroppen kändes med ens så lätt och hon lät sig vaggas till sömn av vinterns konsert.