Nytt försök

Förtvivlat grep hon med tårna om de slemmiga stenarna. Det var svårt att hålla sig uppe samtidigt som hon försökte ta sig framåt. Bara hon kom fram till vassen skulle hon kunna gömma sig. Långt bakom sig ljöd skallet från hundar som ivrigt sökte sitt byte. Det brann i halsen av magsyran som obevekligen stötte mot gommen och hennes hjärta slog så hårt att hon kunde höra de taktfasta slagen inne i huvudet. Ett blekt ansikte som stirrade på henne, kom igen och igen för henne. Ögonen var utan liv, men det var som om de ändå anklagade henne. Hon hade faktiskt inte gjort någonting, bara flyttat lite lätt på sig när han kommit farande, rasande av ilska. Det var hon van vid, så van att hon numera inte brydde sig om att ta reda på varför utan oftast sökte sig undan, tills att utbrottet mojnat. Den här dagen var inget undantag. Jo på ett sätt. Hon hade inte hunnit undan. Hon hade stått på översta trappsteget till källaren, på väg ner för att hämta en burk med sylt ur förrådet, då dörren till biblioteket slagit upp. I sedvanlig ordning hade han kommit rusande med fradgan skummande runt munnen. Vad som väckt hans vrede just den här dagen, var inte helt lätt att veta. Det kunde vara allt från att pennorna inte låg som de skulle, alltså enligt hans regler, till att han bara fått en tanke som inte villa tränga ut ur hans hjärna. Han hade genast fått syn på henne och... tänk det hade ju gått så lätt. Hon hade bara tagit två steg åt höger och hans utsträckta händer hade inte funnit henne att greppa tag i. Förvåningen i hans ögon då han handlöst föll utför stentrappen fick henne nästan att skratta där hon kämpade för att hålla sig upprätt. Hundskallen kom närmare nu och hon gjorde ett nytt försök att ta sig in i vassen. Hon måste längre in bland vassrören, innan hundarna och dess förare kom så nära att de kunde se henne.