Uppvaktning

Solens första strålar träffade rutan och strimman av ljus bildade en skimrande bro. Leende lät hon sin hand sköljas över av de dansande partiklarna medan hennes tankar vandrade iväg. Här var hon nu. För första gången i sitt liv var hon sin egen. Hur hade hon ens trott att det andra sättet att leva var det enda. Som en dröm passerade de gamla minnena, en kavalkad av bilder som hon inte längre var en del av. Fönstret protesterade en aning då hon hakade av haspen men gav snart efter. Den gnistrande senvinterdagen log och ropade kom, så hon tog ett djupt andetag. Lät lungorna fyllas till bristningsgränsen av det friska som gjorde henne alldeles yr. - Men lilla vän, fryser du inte? en röst nådde henne genom tankarna. Hon kisade i ljuset och två bekymrade ögon mötte hennes och fasta händer ledde henne tillbaka till sängen. Händer som vant stoppade om henne och som plötsligt stannade upp i rörelsen. - Hur kom du på iden att öppna fönstret? nu var de där igen, de bekymrade ögonen. - Den kunde väl inte stå där ute när den gjort sig sånt besvär? - ??? - Med uppvaktningen, log hon, jag har precis blivit uppvaktad av friheten.