Hjälpa

Jävla svin, tänkte hon. Synd att du är död. Med handen över munnen som för att hålla tillbaka magens innehåll såg hon ner på högen av människa framför sig, medan den andra handen höll i pinnen till domkraften. Slaget tog visst bättre än hon tänkt. Eller sämre kanske. Egentligen ville hon ju inte ta död på honom, men fullträffen hade varit exemplarisk. Tinningen hade öppnat sig som en tunnel in i det okända. Vilka tankar hade vandrat runt där inne, slagit sig ner och tagit tolkningsföreträde? Avgjort, att allt det hon bett honom att låta bli, var ett påbud från gud, guds vilja. Det riste i benen och hon var tvungen att sätta sig ner. Det kalla kyrkgolvet letade sig igenom de tunna sommarbyxorna men hon kände inte av kylan. Konstigt, tänkte hon, jag borde vara förkrossad över det jag har gjort, men att sitta här bredvid och se på honom, riktigt se på honom gör mig kusligt lugn. Hon lutade sig fram, studerade ögonen som oseende tittade upp på de vackra takmålningarna. De skulle aldrig mera be henne, tvinga henne eller fälla tårar. Tårarna som han tvingade fram, för att hon skulle känna det som om hon svek honom. Gjorde honom illa. Lät sedan blicken vandra ner till de vackra händerna, han hade faktiskt vackra händer med välskötta naglar, minnet av de uppfordrande fingrarna fick blicken att hastigt lämna kroppen. Vad höll hon på med? Hon reste sig darrande upp, blodet pumpade så hårt att hon nästan tappade andan. Här kunde hon inte stanna, måste bort, iväg härifrån. Sidoskeppets dörr stod på glänt och hon backade, tills hon kände det kalla stålet i dörrklappen mot sin hand. Hon vände sig om såg på det sorgliga byltet på golvet. Om ändå allt hade gått som det var tänkt, då hade han fått svettats, lidit och ställt till svars, nu var han däremot lyckligt ovetande. Nu kunde ingen hjälpa, hon hade utan att det varit hennes mening, överlämnat honom till hans egen gud att döma. Hon svepte snabbt med blicken mot kyrkbacken, gled ljudlöst ut genom dörren och bort mellan de stora anrika gravstenarna och försvann.