Vykort

Om inte regnet börjat falla hade hon nog gjort det. Smattret mot fönsterblecket lade ett stråk av melankoli över sinnet. Vätan från hennes kappa färgade det ljusa trägolvet mörkt och som fast i en annan rymd blev hon stående. Om,...detta ord får allt att framstå som en ursäkt för det man inte gjorde. Handen for genom väskan som hon ställt ifrån sig på stolen och i bottnen stötte fingrarna på metall. Nagelfilen hade kilat in sig i fodret. Med ett irriterat ryck slet hon loss filen och blottade innanmätet under det trasiga tyget. Hon såg det först inte men när hon undersökte skadans omfattning anade hon något som låg inne i fodret. Med ett pincettgrepp fick hon tag på en pappbit. Omsorgsfullt ihopvikt i två vändor. Vad var det här? Ett gammalt vykort?! Hon sjönk ner på stolen bredvid. Den våta kappan smet åt runt hennes kropp men hon märkte ingenting. Försiktigt vecklade hon upp det och blicken föll på en gulnad bild av ett berg med ett flott hotell i förgrunden. Baksidan var sparsmakad. Det var avstämplat i Salzburg och med en ensam, sammanhängande strof, som slog an en sträng i henne "det är lätt att tjäna en vän, att vaka med öga och tanke, att ösa med rastlösa händer ur hjärtats hetaste källor, att skänka sin kraft, sin tro". Orden smög sig in i henne och rullade ihop sig i magen som en orm under en tidig vårsol. Hon satt så, läste orden och såg på bilden. Skapade en bild av avsändare och mottagare, en bild av innerlighet. Längtan. En självklarhet i tilliten till den andre. Så var det. Med ens förstod hon. Stolen mötte golvet och dörren gapade medan ljudet av klackar tonade bort i trapphuset.