Kränga

Det fladdrar till i papperna av den friska men ljumma vinden och ljudet av lekande barn i parken blandar sig med bakgrundssorlet av knattrande tangentbord och surrande luftkonditionering. Skratten och skriken ger fingrarna impuls till vila, leende blundar hon och låter vinden fara över ansiktet som en smekning. Minnen ställer sig på rad, redo att övermanna henne. De är goda, ljusa. Ingenting känns omöjligt. Då, som en föraning, hugger det till. Hastigt ser hon upp. Vaggad till ro av vinden måste hon ha somnat. Något väckte henne och hennes kropp svarar med oro då ett stråk av mörker tränger sig. Hon ser ut genom fönstret. Rösterna har tystnat och parken är tom. En ensam gunga kränger i vinden som har tagit i ordentligt och högarna med papper ligger utspridda över hela golvet. Fönstret har svällt av sommarens frikostiga regn så hon måste ge det en extra knyck för att det ska gå igen. Böjer sig ner och plockar ihop de utspridda orden då hon upptäcker att de inte är hennes. Förtvivlat sliter hon i arken, vem har skrivit det här? Hennes blick jagar över texten, de här orden är inte hon! Hon måste finna rätt på dem och med en ny oro i magen sätter hon sig vid tangentbordet igen, men fingrarna vill inte längre.