Öva

Stina såg ut över fältet som sträckte ut sin vårkappa utanför hennes köksfönster. Väggklockans rytmiska slag omfamnade tystnade och hon lät den sjunka in. Det var bara ett par timmar sedan barnen sagt hej då. Barnbarnens kramar låg fortfarande som en boa runt hennes hals, varm, mjuk och tung. Ljusa skratt låg kvar som en skir dimma i tystnaden. Hon var lyckligt lottad det var hon. Hon visste det och ändå. Varför kunde hon inte bara vara nöjd? Stanna upp och bara finnas till för dem? Hela livet hade tankarna på allt hon ville göra skjutits upp. Inga problem. Allt pågående skulle bara slutföras så var det hennes tur. På fältet spelade barnen brännboll. Tiden stod för en sekund stilla och Stina satte sig på den gamla pinnstolen under fönsterbrädan. Vara nöjd, tänkte hon fundersamt, går det öva sig i att vara nöjd?