Meningen att måla nyfikenheten?

- Varför hörde hon inte av sig? Anna gick längs med kajen och förstod ingenting. Telefonen hade varit tyst ända sedan hon landat på Charles de Gaulle. Och eftersom de redan bestämt att ses på favoritcaféet Cafe Panis mittemot Notre Dame på slaget 3, hade hon själv tagit tåget från flygplatsen, direkt in till Paris och checkat in på ett litet billigt hotell precis i närheten av Sacre Coeur. Efter en stund på rummet hade hon tagit sig in till Quai de la Tornelle där caféet låg. Visserligen var inget sagt om att de skulle ringa varandra innan men det kändes olustigt att Nina inte hade svarat när hon ändå ringde. För två veckor sedan hade Nina tjatat på henne att komma ner och hälsa på. De hade funnit varandra på gymnasiet på deras första franskalektion tillsammans och sedan skrattat sig igenom den treåriga humanistiska linjen. Själv var matematiken hennes bästa ämne. Men eftersom Nina inte stod ut med siffror , hon ville bara måla, hade Anna bett om att få byta bort matematiken det andra året så att hon hamnade i samma klass som Nina. Klassen valde att åka på klassresa till Paris det sista året och hon och Nina hade varit som två ufon hela veckan. Rörande eniga hade de kommit överens, om att de bara måste åka tillbaka. Själv hade hon stått ut i ett halvår. Hoppa runt på olika småjobb som dök upp blev ohållbart och Nina som pluggade hade inte lika mycket tid över för henne. Nina hade varit här i ett helt år och precis börjat sitt andra år på Le Passerelle des Baux Art, en konstskola som låg mitt i huvudstaden. Hon hade fullkomligen svämmat över av glädje när hon ringde.
- Anna snälla, du måste komma ner, kvittrade hon, det var så länge sedan och du bara måste träffa Philip. Hon hade träffat Philip på en av kurserna och han var enligt henne charmig och absolut fullkomligt, skitsnygg. Anna skrattade till när hon mindes Ninas upplupna röst i telefonen. Det surrade till i fickan och Anna plockade lättad upp sin Iphone. Det var ett SMS men inte från Nina utan från ett nummer hon inte kände igen och hon klickade upp meddelandet.
- Hinner inte. Ses på ditt hotell halv sju. / Nina. Anna skakade på huvudet. Vad menade hon? Anna textade tillbaka.
- Vad menar du, vad har hänt? Jag är vid caféet nu? Varför har du bytt nummer? / Anna.
Hon stod en stund och tittade på telefonen men den var alldeles tyst. En oro i magen började morra. Den hittills sköna promenaden längs Seine där man sålde det mesta, allt från akvareller till antika böcker var inte längre så skön. Anna tittade på klockan, tre timmar kvar. Hon slog undan den begynnande oron. Ett glas vin kunde hon kanske ta så länge. Gick över vägen och in på caféet och valde ett bord vid fönstret. Det var som ett litet burspråk med plats för två. Servitören stod bredvid henne innan hon ens hunnit sätta sig ner och hon beställde ett glas av husets vita vin.
- Mademoiselle log servitören, bockade och försvann mot baren. Handen for efter telefonen. Ingenting. Hon måste ändå utgå ifrån att allt var bra även om det inte kändes bra. Utanför myllrade människorna förbi och katedralen reste sig mäktigt i bakgrunden på andra sidan floden. Tankarna avbröts av att servitören kom tillbaka. Han ställde ner vinglaset och blinkade ogenerat mot henne när hon såg på honom för att tacka. - Merci, sa hon och log tillbaka, tog en klunk, kikade nyfiket upp över glaskanten och mötte ögonen igen. Anna fnissade för sig själv och tittade ner i bordet. Det var vid sådana här tillfällen hon och Nina brukade skratta så att de kiknade. Hon saknade henne. En fläck på kjolen stal hennes uppmärksamhet och hon knåpade eftertänksamt på den. Kjolen hade hon snott hemma i Stockholm dagen innan hon tagit flyget ner. Det hade varit så löjligt enkelt. Hon skrattade för sig själv, det måste hon berätta för Nina.
- Precis, tänkte hon, jag får åka tillbaka till hotellet, klart att Nina dyker upp. I ett svep drog hon i sig vinet som var kvar, lade en sedel på bordet och skyndade ut därifrån.