Fascinerat

Träden skuggade ingången. Ljudlöst närmade han sig den murkna dörren och gled in. Fångade, med en rörelse in dörren bakom sig för att förhindra den från att avslöja honom. I det höga sorlet noterade ingen hans inträde i stugan och tyst stod han och betraktade scenen framför sig. Människans emellanåt avsaknad av vett, som spelade ut hela sina register gjorde honom mållös och fascinerat tog han  in alla detaljer. Bevarade de i minnet och visste att både en och två av de närvarande skulle få höra ifrån honom inom kort. Som en vålnad försvann han igen, lika ljudlöst som när han kom. 

En mening!

En tidig morgon och solens första strålar träffar kanten på persiennen. Täcket är tjockt och värmen inunder manar att inte kliva ur utan ligga kvar. Låta nattens timmar sakta lämna tryggheten därunder. Så sakta att själen hinner med att uppfatta dagen. Med slutna ögon följer fingrarna ansiktets konturer, känner skillnaderna i huden och i vilan passar vakten på att lämna sitt uppdrag. Så slussarna öppnas och man faller. Som en damm som brister, brister också den falska muren. Den som hindrat sorgen att komma ikapp. Nu är den här och viskar om tröst. 

(Meningen är tagen ur: Att föda ett barn av Kristina Sandberg/ ...så slussarna öppnas och man faller...)

Långsamt

Hon drog åt sig handen. Räcket på bron, som ledde över den långsamt rinnande bäcken, var full av mossa. Hon tyckte om att se på den men avskydde fukten mot huden. Med sin vänstra hand drog hon av sig sin halsduk, lade den över räcket och ställde samtidigt ner sin gröna väska.. Väskan var full av minnen, som hon nu hade bestämt sig för att göra sig av med. Lätta på ryggsäcken som idag var mer en ständig börda än ett hav av goda minnen. Hon hängde sig, med överkroppen, över räcket och tittade ner på bäcken där flödet letade sig inunder henne och bron. Små virvlar som drog med sig löv och skräp som legat på ytan och vattenskutt där bäcken hoppade över de spridda stenarna. Besviket rätade hon på sig. 

Nej det här var inte vad hon hade tänkt sig. Hon böjde sig ner, fattade ett stadigt grepp i väskan och började gå igen. Hur länge visste hon inte bara att hon måste. 

Rabbla

Aj! Hon kippade efter andan av smärtan och höll handen som skydd medan hon kisade mot det vassa ljuset. Solens skarpa tog ett grepp om henne när hon för första gången på väldigt lång tid  tog emot den. Vartefter ögonen vande sig kunde hon skönja ett sprakande fyrverkeri av färger och hon slukade varje detalj med en hunger hon inte trodde var möjlig. Begärligt drog hon djupa andetag av den friska höstluften. Dörren bakom henne gick igen med ett klick, som ljudet från en dörr med kodlås och leende vände hon sig om. Hon kunde fortfarande höra fångvårdspersonalen rabbla regler, lagar och annat trams som hon måste förhålla sig till. Men för första gången sedan hon skrivit under frigivningen kände hon sig fri. Det andra det skulle nog ge sig vartefter men just nu ville hon bara vara. Vara i sin egen sanning. 

Passera

Nina stod gömd i trappuppgången i huset mittemot hotellet.  Hon hade inte mycket tid på sig och nu visste hon inte om hon gjorde rätt i att dra med sig Anna i katastrofen. Men vad hade hon för val? Hon tittade på klockan. Halv sju.

 - Faan, svor hon för sig själv. Med ett beslutsamt tag i dörren, öppnade hon och stack ut huvudet. Läste av gatan till höger och till vänster. Tomt. Snabbt sprang hon över till andra sidan, öppnade dörren till hotellet och gled som en katt in i foajén. Disken var obemannad. Hon klappade sig diskret på bröstet och konstaterade att kuvertet låg kvar. Hon stoppade ner handen, drog fram fram det och lade det på disken. I samma ögonblick kom portiern tillbaka, han noterade med ett leende att han sett henne och Nina harklade sig. 

  - Ursäkt, jag vet att ni  har en Anna Palm boende här. Skulle ni vilja lämna över det här kuvertet till henne, s'il vous plait? hon sköt snabbt över kuvertet mot honom, vände på klacken och rusade ut därifrån. 

Monsieur Jean Claude såg efter den lilla mörka flickan som störtade ut genom dörren. Det var inte en fransyska det slog han fast. Även om hennes franska var riktigt bra, hörde han ändå en viss brytning på vissa ord. Hans många år som hotellportier hade givit honom ett gott öra för språk och i synnerhet skillnaderna i sitt eget. Om han inte hade fel så kom hon från någon del av Skandinavien. Jean hade just sett hans PSG göra mål mot Milan och var för upprymd för att fundera något mer över flickan utan lade kuvertet i facket för Anna Palm. Han gick tillbaka in till sin lilla tv som han hade kopplat in i det lilla rummet bakom disken. Han hade precis satt sig ner och hunnit fångas av spelet igen när han stördes av ett oväsen ute i foajén.  Irriterat reste han sig upp och tittade ut genom dörren. Där stod tre män. Högljutt diskuterade de huruvida en flicka med mörkt kortklippt hår nyss gått in i sagda foajé eller inte. Jean Claude kände hur håret reste sig på hans armar. Ärendet de här var ute i var inte av den snällare karaktären. Med  handen mot larmknappen under bänken sträckte han på sig och med så mycket pondus i rösten han kunde uppbringa, bad herrarna att dämpa sig. Förvånat tittade de upp och tystnade. 

- Kan jag hjälpa er på något sätt? frågade han så tillmötesgående som han kunde. Han hoppades att de inte skulle se hur han darrade. De såg forskande på honom. 

- En kortklippt goding, sa den korte av dem, och kliade sig under hatten. 

- Jaa, min herre? Jean lyfte undrande på ögonbrynen.  

- Du har möjligtvis inte sett till henne? fortsatte han och kom närmare. Så nära att Jean Claude kunde känna den dåliga andedräkten. Han kämpade emot impulsen att vända bort huvudet och skakade nekade på huvudet. 

- Nä, jag är ledsen min herre men jag har jobbat hela eftermiddagen och ingen med det utseendet du beskriver har varit här. Jean Claude höll andan. Mannen vände sig till sina kompanjoner. De talade ett språk som inte Jean kände igen. Det var hetsigt och mitt i meningen vände sig mannen emot honom. 

- Ok, sa han och ögonen smalnade en aning. Låt gå, det får passera för den här gången, men jag kommer tillbaka, och om det visar sig att du ljuger. Han tittade uppfordrande på Jean Claude, smackade med tungan och skakade på huvudet. Jag har inget mer att tillägga. Men du förstår? sa han menande och föste de andra två framför sig och ut genom dörren. Jean Claude kände hur svetten rann innanför skjortan. Med darrande knän satte han sig och blicken föll automatiskt på facket för Anna Palm. 

Glömma meningen att måla nyfikenheten?

Anna tog trappan upp från tunnelbanan med dubbla steg och kom upp på gatan vid stationen Pigalle, med det vackert snidade staketet i ärgad metall. Den smala gränden upp till hotellet var till hälften fylld med parkerade bilar och trottoaren hade både en och två små högar  av hundars avskräde. Här hade tydligen inget hänt sedan de varit här på klassresan. Här brydde man sig fortfarande inte om att ta upp efter sina älsklingar. Hon sicksackade mellan lämningarna, gjorde det hon kunde för att skydda sina nya skor och inte ta med sig doften in i hotellfoajén. Anna gick fram till portiern. 

- Excusez-moi, sa hon och trummade nervöst på disken. Han tittade på henne.

- Oui mademoiselle? svarade han och kastade en snabb blick på hennes fingrar. Den var subtil men Anna såg den och drog åt sig handen.

- Har någon sökt mig den senaste timman? 315 förtydligade hon och visade fram sin plastnyckel, med rumsnumret, som hon hade glömt att lämna in när hon gått ut tidigare på dagen.

- Malheureusement, svarade portiern med ett ursäktande leende. Tyvärr, ingen har sökt er mademoiselle.

Anna tackade och tog hissen upp till tredje våningen och sitt rum. Allt var så konstigt, surrealistiskt nästan. Klockan var snart sex och hon intalade sig att bara klockan slog halv sju skulle Nina knacka på och storma in i rummet som hon brukade. Full av liv och förmodligen med en osannolik historia som skulle bli berättad på ett sätt som bara Nina kunde berätta. Sedan skulle de ligga dubbelvikta av skratt. Hon satte sig på sängkanten, fann tag i fjärrkontrollen och satte på tv:n. Hasade upp sig mot kuddarna och zappade runt på de kanaler som var tillgängliga. Ingenting lockade men hon ramlade in i en film med George Clooney och började slötitta. Rösterna som dubbade Clooney och Julia Roberts plus resten av ensemblen var sövande och hon orkade inte uppehålla koncentrationen. Hennes tankar vandrade iväg på eget håll och innan hon visste ordet av sov hon.

            Luften var fylld av en tjock dimma som var nästintill omöjlig att se igenom. Den fanns överallt och var fuktigt klibbig. Svetten rann som vatten från Annas armar och hur hon än gjorde blev det bara mer och mer. I dimman anade hon någon som log och vinkade mot henne. Någon med en stor blå handduk. Nina. Anna snyftade till av lättnad. Hon sträckte sig efter Nina och den blå handduken. Men hur hon än försökte så gled den leende Nina längre och längre bort. Anna ropade men hon kunde inte höra sig själv. Dimman slöt sig och Nina var borta.

Anna vaknade av att hon badade i svett. En knackning. Ivrigt snubblade hon ur sängen och slet upp dörren.